”Det är vårt professionella ansvar att ge ett gott bemötande”

Psykologen Agnes Mellstrand har skrivit boken Psykiatri för icke-psykiatriker, som vänder sig till alla som i sin profession eller vardag möter människor med ett psykiskt lidande. Är du trygg i dig själv blir du också tryggare i bemötandet av andra, menar hon.

Text: Ann-Cathrine Johnsson

Vill du berätta lite kortfattat om din bok?

”Psykiatri för icke-psykiatriker” grundar sig på min kurs med samma namn som jag hållit i flera år. Det har varit och är min viktigaste kurs. Boken, precis som kursen, går igenom de vanligaste psykiatriska tillstånden och tar upp råd och tips kring hur man kan bemöta personer som har ett allvarligare psykiskt lidande. Jag tror att boken precis som kursen genomsyras av en positiv människosyn, en känsla av samhörighet i frågor som många gånger är svåra. Att bemöta andra och sig själv på ett hållbart sätt är kärnan i boken.

Hur kan sjuksköterskor ha nytta av den i sitt arbete?

Jag tror att sjuksköterskor kan ha nytta av att boken uppmanar till att omsorg om andra (compassion) och självomsorg (self-compassion) går hand i hand. Jag vet att det är just framför allt sjuksköterskor som möter människor i kris, människor med extrem smärta, oro och ångest, på alla möjliga sätt. Likaså möter sjuksköterskor människor med alla möjliga svårigheter och psykiatriskt diagnoser. Jag tror att boken kan stärka, trygga och bekräfta sjuksköterskorna i deras arbete i dessa möten. Jag jobbar delvis med sjuksköterskor i rollen som handledare och vet att det uppskattas att få både kunskap och repetition om diagnoser och förhållningssätt. De förhållningssätt och metoder jag hänvisar till kan sjuksköterskorna använda sig av i sitt bemötande av människor som har det svårt, men likaså i omsorgen av sig själva och andra på det privata planet.

Varför behövs den här boken?

Jag tror att boken är viktig för oss alla. Låter kanske oödmjukt av mig att säga så. Men vilken målgrupp har inte nytta av att tänka på dessa medmänskliga bemötandefrågor? Det är mänskligt att känna rädsla för att göra fel eller säga fel när vi möter personer som mår psykiskt mkt dåligt. Men när den rädslan leder till undvikande och påverkar bemötandet så är det åtminstone i ett professionellt sammanhang där vi är den ”professionella ”, faktiskt inte okej. Det är vårt professionella ansvar att ge ett gott bemötande, det är inte den hjälpsökandes ansvar. Den här boken påminner oss om detta faktum. Jag tror tyvärr att vi alla kan relatera till att det många gånger glöms bort. Både som privatpersoner och som professionella.

Vad skulle du säga är det viktigaste när det kommer till bemötande av människor som har ett psykiskt lidande?

Att tala i ögonhöjd, att vara närvarande i kontakten, visa på engagemang och öppenhet/icke-dömande men framför allt att vara lugn och respektfull. Om man märker att bråttombeteenden gör ens bemötande ”sämre” bör man använda sig av de regleringsstrategier som kan passa en bäst. Exempelvis som att sänka tempot i rörelser, kroppsspråk mm. Stressad personal är oftast det som personer som är i en utsatt position, som är hjälpsökande och har ett psykiskt lidande, är känsliga för och uppfattar som ett dåligt bemötande. Att vara inlyssnande och närvarande i kontakten är alltså a och o. Det tar faktiskt inte mer tid på lång sikt eftersom det leder till färre fel och missförstånd.