”Kvinnorna känner inte igen sig själva”

Klimakteriet handlar inte bara om underlivet, utan om hela livet. Vården måste därför vara holistisk. Det menar Lena Rindner, som har startat den första klimakterierådgivningen på en vårdcentral.

Text: Tim Andersson

”Klinisk frustration.” Det var något som Lena Rindner återkommande upplevde när hon jobbade som distriktsköterska i Borås. Hon mötte då ofta kvinnor i åldern 46–60 år med fysiska och psykiska besvär, utan insikt om att de var kopplade till klimakteriet. Också inom vården var okunskapen stor.

– Jag tyckte dessutom att de blev dåligt bemötta, inte lyssnade på. Det saknades en helhetssyn på klimakterierelaterade besvär.

Ett ofta återkommande mantra hos patienterna var: ”Jag är inte deprimerad, men jag mår inte bra.”

– När jag berättade för dem att det kunde bero på sjunkande östrogennivåer, och att de var i en sårbar period i livet, blev de ofta lättade och tacksamma över att äntligen få veta vad problemen berodde på.

Lena Rindner bestämde sig för att göra vad hon kunde för att öka kunskapen och hjälpa den här stora gruppen av kvinnor, och det har hon gjort med besked. Förutom att hon numera forskar, föreläser och utbildar inom klimakterievård, har hon också varit med och startat en klimakterierådgivning på Södra torgets vårdcentral i Borås, den första i landet av sitt slag.

Där arbetar man nu enligt den arbetsmetod som hon utvecklade i sin doktorsavhandling, framlagd 2021.

– Det var min chef som sade till mig: ”Lena, det är klart att du måste starta upp det här. Det som du har kommit fram till har ju haft en fantastisk effekt, och kan komma till nytta för så många.”

Reaktionerna på mottagningen har också varit mycket positiva, berättar hon. Patienterna strömmar till. Många har tidigare varit listade på någon av de övriga tretton vårdcentralerna i Borås, men har inte upplevt att de fått adekvat hjälp där.

– Det finns till och med de som åker hela vägen från Göteborg, flera mil, för att komma till oss. Det säger väl en del om hur situationen ser ut.

Mottagningens framgångsrika resultat har gjort att konceptet nu sprids, inte minst inom Västra Götalandsregionen.

– Jag har utbildat över tvåhundra distriktsköterskor och distriktsläkare på mer än sextio vårdcentraler. Flera av dessa har nu öppnat eller är på väg att öppna egna klimakteriemottagningar. Jättebra!

Så vad handlar den här metoden om, som Lena Rindner har utvecklat? Hon beskriver den som personcentrerad och biopsykosocial, med vetenskapligt stöd för råd, stöd och behandling av kvinnor med klimakteriebesvär.

– Det handlar om att ta ett helhetsperspektiv på hela symptombilden och livssituationen.

Klimakteriet är nämligen inte någonting som bara gäller underlivet, utan hela livet, poängterar hon.

– Och vårdcentralen är precis rätt plats för den här helheten.

Att vården är personcentrerad innebär att samtalet alltid börjar med kvinnans behov och önskemål, som kan variera mellan information, olika behandlingsalternativ eller råd för att förbättra livskvaliteten. Hon får också fylla i ett skattningsformulär och ta prover för att andra orsaker till besvären ska kunna uteslutas.

I nästa steg upprättas en personlig hälsoplan, och så påbörjas eventuellt behandling.

– Vill patienten ha en hormonbehandling bokas det ett läkarbesök efter kartläggningen. Sedan följer jag upp behandlingseffekten efter två månader, ungefär. Då kan det hända att vi måste justera, kanske öka östrogendosen.

En vanlig missuppfattning om klimakteriet är att besvären i huvudsak handlar om vallningar och svettningar. I själva verket är symtombilden mycket mer mångfacetterad än så, berättar Lena Rindner. Sömnsvårigheter och energilöshet är bara exempel på uttryck.

Något annat som ofta kommer fram under de individuella samtalen är problem med torrhet i underlivet och minskad sexlust.

– Här lider kvinnor ofta i onödan, på grund av bristande kunskap och information. Distriktssköterskan har förskrivningsrätt på lokalt östrogen i underlivet, så vi kan hjälpa till med det. Det är något som jag gärna lyfter, eftersom många fortfarande inte vet om det.

Det som upplevs som värst är dock de psykiska symptomen. Ungefär 75 procent av kvinnorna i klimakteriet får problem med humöret, vilket påverkar livskvaliteten negativt.

– Det kan bli väldiga svängningar, och det är vanligt att kvinnor säger: ”Jag känner inte igen mig själv. Det här är inte jag.” Man känner sig ledsen och nedstämd, och kan lätt bli väldigt arg. Tålamodet är kortare än tidigare.

För många kommer svårigheterna oväntat. En tredjedel av alla kvinnor är helt oförberedda när de går in i klimakteriet.

– ”Men jag är ju bara 48 år?” kan de säga. De tror att man är 60–70 år när man hamnar i klimakteriet. Men det är mitt i livet det sker.

Så när kan man vänta sig att det börjar? Genomsnittsåldern för den sista menstruationen är 51 år. Då har klimakteriebesvären i regel börjat fem år tidigare, och de kommer rent statistiskt sett att fortsätta i ytterligare fem år. Att man känner av tecknen vid 48 års ålder är alltså helt normalt.

Det är period i livet som för många kan vara existentiellt sårbar i sig, även utan klimakteriet, påpekar Lena Rindner. Man kanske har föräldrar som dör, och barn som går igenom tonåren eller flyttar hemifrån.

– Här vill jag slå ett extra slag för de kvinnor som har tonårsbarn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. För dem blir den mentala belastning extra tung, och det är en grupp som vården ofta missar. Samma sak med kvinnor med ADHD.

De psykiska utmaningarna är naturligtvis värst för de kvinnor som drabbas av dem, men de har konsekvenser också för andra. Lena Rindner föreläser därför en hel del för chefer och medarbetare, inte bara inom vården, utan också på företag och andra myndigheter.

– Man börjar inse att den psykiska ohälsan kanske inte alltid beror på utmattning, utan att kvinnan är i en skör period, och att det finns saker att göra för att underlätta för henne. Ibland kan det räcka med små justeringar för att undvika sjukskrivningar, som skulle kosta organisationen mycket pengar.

En grundläggande komponent i det förebyggande arbetet är att skapa ett öppet samtalsklimat på arbetsplatsen, så att det överhuvudtaget går att tala om klimakteriebesvär. Lena Rindner pratar om att ”sticka hål på ballongen”.

– Som chef kan man också erbjuda klimakterierådgivning på arbetstid, och möjligheten att gå ner i arbetstid under en period för att skapa luft i systemet. Det kan vara en förutsättning för att kvinnan ska må bättre.

Att Lena Rindner en gång i tiden utbildade sig till sjuksköterska var för att kunna hjälpa andra till en bättre livskvalitet. Särskilt kvinnor, av hennes yrkeskarriär att döma. Idén till klimakterierådgivningen fick hon när hon som skolsköterska talade med tonårstjejer om pubertetsutveckling.

Och hon är inte färdig än. Just nu är Lena Rindner engagerad i ett nytt forskningsprojekt med potentiellt stor betydelse för väldigt många kvinnor och deras hälsa.

– Över hälften av alla kvinnor över fyrtio har besvär med urinläckage. Det kan bero på olika saker: förlossning, graviditet eller klimakteriet. De kan inte hoppa, nysa eller skratta utan att kissa ner sig. Det är ett jätteproblem för livskvalitet, sexuell funktion och fysisk och social aktivitet.

Kanske finns det nu effektiv hjälp att få, i form av en sorts inkontinensstol. Genom elektromagnetiska impulser till bäckenbottenmuskulaturen får patienten 12 000 knipövningar under 28 minuter, helt smärtfritt.

Lena Rindner är med och utvärderar behandlingen vetenskapligt. Om resultatet är gott kan den komma att implementeras i primärvården.

– Den första som tog in stolen i Sverige är en person som tidigare varit ambulanssköterska och som nu driver en skönhetssalong i Borås. Jag blev kontaktad av henne 2020 och har följt hennes kunder fram till nu. Hundra procent av dem har blivit förbättrade, och kanske 80 procent helt torra.

Inkontinensstolen kan också rent ekonomiskt vara en god nyhet för primärvården, poängterar Lena Rindner.

– På vår vårdcentral i Borås betalar vi över en halv miljon bara för inkontinensskydd. Tänk då att vi har fjorton vårdcentraler i kommunen. Kostnaden för den här stolen sparar vi lätt in på skydden, för att inte tala om operationerna för urinläckage.

Återigen tycks Lena Rindner ligga i framkant vad gäller forskning kring kvinnors hälsa. Återigen lyfter hon ett lika vanligt som besvärande hinder för kvinnors livskvalitet; ett som länge varit undanskymt.

– De här bäckenbotten-besvären har nästan varit tabubelagda. Äntligen börjar man prata om dem.