Vår gemensamma kunskap är guld

Under sommaren har jag reflekterat över vad vi under covid-19-pandemin har varit med om som människor, sjuksköterskor och samhälle. Hur kommer hösten att bli i hälso- och sjukvården, som är under stark press med stängda vårdplatser, bristande kontinuitet och sjuksköterskebrist?

Det är välkända problem som har eskalerat under pandemin. De uppskjutna vårdbehoven är en allvarlig utmaning, samtidigt som fortbildningen och kompetensutveckling är reellt eftersatt. 

Rapporterna  om överfyllda akutmottagningar, utebliven omvårdnad och hotad patientsäkerhet tar aldrig slut. Nödrop från kirurgisk vård vittnar om att skyndsamma förbättringar behövs så att vi sjuksköterskor orkar att fortsätta i vårt yrke. Sjuksköterskor har tvingats prioritera bort omvårdnad allt för länge, många upplever en samvetsstress som kan leda till såväl psykisk ohälsa som till att allt fler slutar att arbeta som sjuksköterskor. Detta  försvårar kompetensförsörjningen vilket riskerar att försämra patientsäkerhet och vårdkvalitet. Det får inte hända!  Samhället och patienterna behöver varje sjuksköterskas kompetens och vi behöver varje kollega. Vi behöver bli fler sjuksköterskor och flera behöver specialisera sig. Trenden måste vända!

Alla hälso- och sjukvårdsprofessioner har gjort ett fantastiskt arbete under pandemin. Sjuksköterskor har visat prov på avgörande kompetens och har gjort en enorm insats för samhället. Allmänheten har visat stor uppskattning för våra insatser, men nu gäller det för vårdgivare att starta ett genomgripande förbättringsarbete bortom snabba lösningar och ogenomtänkta uppgiftsväxlingar. I detta arbete måste sjuksköterskor involveras och vår kunskap måste tas till vara. Under pandemin tvingades vården lösa akuta problem snabbt och pragmatiskt delvis genom uppgiftsväxling. Det får inte leda till att de tillfälliga lösningarna blir standard utan en gedigen analys av konsekvenser. Utvecklingen av en modern, jämlik, och evidensbaserad hälso- och sjukvård förutsätter sjuksköterskor och omvårdnadskompetens. Ingen kan detta bättre än vi. 

Jag blev besviken och upprörd då jag läste DN:s granskning om hur flera regioner och vårdgivare tillåter patienten att välja läkare med enbart svenskt ursprung, efter etnicitet. Detta gäller inte bara tandläkare och läkare utan drabbar alla professioner inom vården. Ett synsätt som varje arbetsgivare kraftfullt och tydligt behöver ta avstånd från. Vi sjuksköterskor får aldrig acceptera att någon i teamet utsätts för rasism. Svensk sjukvård hade inte klarat sig, och kommer absolut inte göra det utan kollegor utanför Sverige, som med sin specifika kunskap bidrar till en god och säker vård och omvårdnad. Denna mångfald för vården, patienterna och för oss som kollegor behöver vi vara rädda om. Kollegialitet handlar om hur vi beter oss, och vilket ansvar vi som sjuksköterskor har gentemot varandra. En god kollegialitet har den vårdbehövande personen i fokus och utgör en viktig kraft i utvecklingen av god omvårdnad. Men det innebär inte att vi kan acceptera en patients rasistiska krav på etnicitet eller hudfärg.

Kollegialitet handlar om att stötta varandra, välkomna och handleda. Kollegialitet handlar om att varje medlem i professionen har ett eget ansvar för sin yrkesutövning, men att vi samtidigt har ett kollektivt ansvar för professionen. Kollegialitet ställer krav på ansvarstagande. Ett ansvar där vi som sjuksköterskor aktivt arbetar emot alla typer av diskriminering, undervärdering och dold rasism. Jag önskar att vi börjar hösten i en öppen och tillitsfull kultur där vi ska bidra med vår professionskunskap för att utveckla vården. Där vi sjuksköterskor vågar reflektera över hur omvårdnad planeras och genomförs i relation till professionsetiken, både enskilt och tillsammans. Vår gemensamma kunskap är guld. 

Oili Dahl
Ordförande
Svensk sjuksköterskeförening

Publiceringsdatum:

Som medlem har du tillgång till tidningens fullständiga artiklar