Nummer 3/2020

Nya krav på omvårdnaden

Vården av patienter med covid-19 har lett till stora förändringar i sjuksköterskors arbete inom många områden, med långa arbetspass, nya arbetssätt, ny teknik, krav på skyddsutrustning. Vad betyder allt detta för omvårdnaden? Finns det utrymme för omvårdnad på vanligt sätt? Kan man ens vara nära när döden närmar sig?

Inom demensvården är det en stor utmaning, säger Lena Olai, som är MAS vid Diakonistiftelsen Samariterhemmets äldreboende i Uppsala. ”När du kommer in till dessa personer i full mundering är det svårt att nå fram på ett vanligt sätt. De äldre känner kanske inte igen dig och kan ha problem med hörseln. Då blir situationen svår för dem. De kan bli rädda och det vi säger hörs dåligt genom munskyddet. Det blir helt enkelt en barriär för den närhet som god omvårdnad i vanliga fall ska innebära.”

Det kan vara svårt att som sjuksköterska anpassa sig till ett nytt sätt att kommunicera och visa omtanke. Man gör det man måste, men är tvungen att hålla en oerhörd distans, vilket är tufft i relation även till närstående.

Inom intensivvården ser omvårdnaden annorlunda ut, menar Åsa Engström som är IVA-sjuksköterska och professor i omvårdnad vid Luleå tekniska universitet. ”Patienterna inom intensivvård är djupt sederade för att lungorna ska slappna av och få vila så mycket som möjligt. Personalen har många att ta hand om och mycket att göra.”

Hon har forskat mycket om kommunikationen i samband med intensivvård och var en av dem som tidigt införde IVA-dagböcker, något som inte alltid hinns med idag, vilket hon beklagar. Omvårdnadens roll är avgörande för dessa patienter, konstaterar hon. Eftersom det inte finns någon bot för covid-19 handlar vården till stora delar om att underlätta andningen och att ge god omvårdnad. Men omvårdnaden blir inte lika personlig nu. Tidigare kunde man sitta ned en stund med de närstående, byta några ord, få mer personlig information som kan underlätta för sjuksköterskorna att ge personlig vård. Den kontakten är svårare nu.

Om artikeln

Av Sara Bergqvist Månsson

Publicerad i Omvårdnadsmagasinet nr 3/20 sid 16–17