Nummer 6/2018

Den svåra etiken vid beslut om att inte ge HLR

Det här är en sammanfattning av artikeln. Den fullständiga texten finns i tidningen. Tidningen ingår i medlemskapet i Svensk sjuksköterskeförening. Du kan också prenumerera på tidningen.

Om en svårt sjuk patient inte är hjälpt av hjärt-lungräddning vid hjärtstopp ska det finnas ett väl dokumenterat beslut om att inte återuppliva. Men beslutet tas ibland alltför sent, är otydligt eller inte tillräckligt väl kommunicerat. Och mitt i detta står sjuksköterskan och ska snabbt tolka situationen. Mona Pettersson beskriver i sin avhandling den svåra etiken vid beslut om Ej HLR inom hematologi och cancervård.

Det handlar om snabba beslut. Om en patient får hjärtstopp ska hjärt-lungräddning startas inom 60 sekunder. Men HLR är en våldsam metod som för svårt sjuka patienter kan skada mer än hjälpa. Revben kan knäckas och det knakar i bröstkorgen. Patienten måste kanske vårdas i respirator efteråt och allt detta kan leda till ett ökat lidande den sista tiden i livet.

Av det skälet ska läkaren därför fatta ett beslut om HLR ska användas om det skulle behövas. Läkaren bedömer även om patienten och närstående ska informeras om beslutet. Det är inte alltid självklart att det ska göras.

Mona Pettersson har i sitt avhandlingsarbete intervjuat både läkare och sjuksköterskor om hur detta fungerar och vad som händer i den kliniska vardagen när HLR inte ska ges.

Hennes forskning visar att det ofta är svårt att få till stånd en diskussion om huruvida HLR ska ges och att få fram ett beslut. Det händer till och med att beslut fattas försent. Förs sjuksköterskorna innebär det ofta svåra situationer. De arbetar nära patienterna och ser när de blir sämre i sin sjukdom.

Avhandlingen heter ”Competence and Communication. Do not Rescuscitate Decisions in Cancer Care”.

Om artikeln
Av Helena Östlund
Publicerad i Omvårdnadsmagasinet nr 6/18 sid 14–17