Nummer 6/2016

Låt inte landstingen ta över specialistutbildningarna!

201606sid5.jpg

Den alarmerande minskningen av antalet specialistutbildade sjuksköterskor fortsätter, men att låta landstingen själva ta över specialistutbildningarna, som nu föreslås i Stockholm, vore att hamna i en återvändsgränd.

På drygt tjugo år har antalet minskat från cirka 55 500 till 48 000. Den största minskningen har skett inom medicin och kirurgi där antalet specialistutbildade sjuksköterskor i förhållande till befolkningen blivit 40 procent färre. Men även andelen distriktssköterskor och specialistutbildade sjuksköterskor inom psykiatri har minskat. Än allvarligare blir det då nästan hälften av samtliga specialistsjuksköterskor är 55 år eller äldre och kommer att gå i pension inom de närmaste 12 åren.

Det är en paradox att antalet specialistutbildade sjuksköterskor minskar samtidigt som kraven ökar på att vård och omsorg ska vara säker och kunskapsbaserad. Det vilar ett tungt ansvar på arbetsgivarna som har låtit allt för många verksamheter minska antalet specialistutbildade sjuksköterskor. Bristen ger redan allvarliga konsekvenser med till exempel inställda operationer, stängda vårdplatser och köer till vården.

Socialstyrelsen har tidigare uppmärksammat orsaker till att specialistutbildade sjuksköterskor blir färre; utbildningen lönar sig inte, arbetsuppgifter förblir oförändrade samt att arbetsgivarna har prioriterat lokala fortbildningar som inte leder till en specialistutbildning.

Stockholms läns landsting, som har både lägst andel specialistutbildade sjuksköterskor i hela landet och den kraftigaste minskningen av specialistsjuksköterskor, har ingenting lärt. De saknar intresse av att universitet och högskolor skapar hög utbildningskvalitet genom att väva samman teoretiska kunskaper, relevant forskning och klinisk utbildning. Det är utbildning som leder till både en akademisk examen och en yrkesexamen.

Istället vill de ta över specialistutbildningen och driva den i egen regi. Landstinget har föreslagit regeringen att specialistsjuksköterskeutbildningen ska skötas av landsting och regioner. Deras argument är att arbetsgivaren vet bäst hur behoven ser ut och själva kan styra utbildningsplatserna. Förslaget leder till en återvändsgränd för sjuksköterskor som riskerar att få en smal, lokalt anpassad utbildning som inte är nationellt gångbar. De får inte heller en skyddad yrkestitel, då det enbart är universitet och högskolor som har rätt att utfärda specialistsjuksköterskeexamen.

Förändringen riskerar att i stor utsträckning ersätta sjuksköterskors huvudområde omvårdnad med praktisk träning som inte motsvarar kraven på kompetens i dagens komplexa vårdverksamhet. Förslaget går också stick i stäv med forskning som visar att det krävs en högre akademisk nivå för utvecklingsarbeten som bidrar till kunskapsbaserad vård.

Det finns ingen anledning för landstingen att ta över utbildningen i egen regi. Idag är den nationellt reglerad och ger en väl integrerad klinisk och akademisk kompetens. Dessutom får en internutbildning inom landstingen negativa konsekvenser för universitet och högskolor. De riskerar att få kostsamma tomma platser som i sin tur leder till att utbildningarna läggs ned.

Landstingets förslag visar att bristen på nationell planering äventyrar patientsäkerheten, ökar risken för en ojämlik vård och leder till stora regionala skillnader. Istället behövs ett nationellt samverkansorgan för dialog om dimensionering och innehåll i specialistutbildningen, som motsvarar vårdens behov både i dag och i framtiden.