Nummer 5/2016

Det är lätt att blunda och vara tacksam

201605sid51.jpg

I sommar har jag på nära håll upplevt en överbelastad sjukvård. Jag har sett vad som händer när kontinuiteten och dokumentationen brister, när det saknas sängar och ändå varit så oerhört tacksam men givetvis också mycket bekymrad. Tacksam för att min vän, en 89-årig helt kognitivt klar man blir inlagd på vårdavdelning, trots att det redan är fullt. Ett rum utan fönster, som var tänkt för andra ändamål, var inrett till ett tvåbäddsrum. Det blev hans rum några nätter innan han fick plats på en fyrbäddssal med fönster.

Under den månad som, låt oss kalla honom för Arne, var inlagd på sjukhuset var det alltid minst en person inlagd på tvåbäddsrummet. De personerna och deras anhöriga var säkert lika tacksamma som vi för att rummet fanns. Jag undrar om bemanningen var anpassad efter antalet sängar eller ej, inget jag frågade om, vi var ju så tacksamma att Arne fick vård.

Jag var naturligtvis bekymrad för hur Arne skulle klara av sin sjukdom, men också över hur vården ibland inte fungerade som man skulle önska. Alla var vänliga, vill jag säga, men kontinuiteten brast och då är det lätt att tro att någon annan gör de uppgifter som ska göras.

Arnes anhöriga var på besök ett par gånger varje vecka, precis som jag och min familj. De anhöriga var lovade att få besked om när det var dags för operation. Trots det kom de på besök en eftermiddag när han rullades in på avdelningen igen efter operation. Oj då, det glömdes visst bort att meddela! Arne själv säger att det gick fort på morgonen när han fick besked att det skulle bli operation, så han kom sig inte för att ringa själv. Nutritionen fungerade inte optimalt. En servicemedarbetare serverade fel mat, Arne skulle ha passerad kost men fick vanlig kost. När han påpekade felet fick han besked att han ju kunde mosa maten med sin gaffel (hans mat var redan hos någon annan).

Jag har funderat mycket, hur kan det komma sig att en 89-årig man inte får hjälp att duscha under en hel månad på ett akutsjukhus? Jovisst, inför operationen fick han på morgonen hjälp med descutantvätt, men efter det var det ingen som frågade honom om han ville eller behövde ha hjälp med att duscha. Han frågade nämligen mig den dagen jag hämtade honom om han inte kunde duscha nu när han hade en slang. Jo, självklart kan du det!

När det var dags för besök på vårdcentralen för kontroll sa läkaren till Arnes anhöriga att de fick beställa ny tid för återbesök. ”Nej, det kan du väl ordna nu”, svarade den anhöriga. ”Nej, jag slutar i morgon” blev svaret. Ständigt nya stafettläkare ger ingen kontinuitet. Jag tror att det är viktigt att vi funderar på hur vi kan förbättra kontinuiteten, det betyder mycket för patienterna att inte behöva upprepa samma saker om och om igen. När anhöriga frågar och får höra ”Jag vet inte, jag har inte träffat xx förut, ber att få återkomma med besked” är det naturligtvis ok de första gångerna, men inte när det blir det vanligaste svaret.

Som patient och som anhörig är det lätt att blunda och inte kommentera det vi ser som inte fungerar, men inte är det så det ska vara eller hur? Jag är övertygad om att alla som arbetar vill göra ett gott arbete men vi behöver se över organisationen. Det behövs ett ledarskap på alla nivåer som driver omvårdnadsfrågorna, det måste finnas rätt kompetens och tillräcklig bemanning inom alla delar av hälso- och sjukvården. Många av våra kollegor har slutat att arbeta som sjuksköterskor, vi behöver en förändring så att erfarna sjuksköterskor återvänder till vården. Genom att införa Magnetmodellen kan de ”dras” tillbaks till vården så vi slipper rubrikerna ”Sjuksköterskebrist – hot mot patientsäkerheten”. Någon måste vara först med det. Blir det din arbetsplats?


Om artikelnAv Ami Hommel
Publicerad i Omvårdnadsmagasinet nr 5/16, sid 51