Nummer 5/2013

Dags att ta ansvar!

201305sid3.jpg

Tv-serien Sveriges bästa äldreboende har väckt en livlig debatt och stor oro över allvarliga brister i vården av svårt sjuka äldre personer. Oron delas dock inte av äldreministern Maria Larsson som i en TV-debatt sa ”när vi frågar de gamla själva så svarar 88 procent av de som har hemtjänst att de är nöjda eller mycket nöjda och 82 procent utav de som bor på ett boende, så många är mycket nöjda” (Svt 12 september 2013).

Det hade kunnat vara ett slående argument – om det var sant. Men äldreministern berättar inte att enkätens svarsfrekvens på särskilda boenden endast var 54 procent och att 61 procent av svaren lämnades av anhöriga, bekanta eller gode män. Det är allvarligt att äldreministern låter sig nöja med tveksam statistik istället för att diskutera kritiken med syfte att förbättra vården.

I samma rapport, Öppna jämförelser – Vård och omsorg om äldre 2012, som Maria Larsson hänvisar till visas i stället på stora kvalitetsbrister. Det var till exempel bara 60 procent av äldreboenden som hade vidtagit några åtgärder vid risk för undernäring och endast 16 procent som utförde smärtskattningar den sista levnadsveckan. Äldre personer som bor på särskilda boenden definieras av Socialstyrelsen som de mest sjuka äldre. De har omfattande nedsättningar i sitt funktionstillstånd till följd av åldrande, skada eller sjukdom. De är ofta multisjuka, har nedsatt kognitiv förmåga och behandlas med flera olika läkemedel. Vid akuta tillstånd är symtomen ofta ospecifika med mental påverkan. Det är också stor risk för att de drabbas av komplikationer som fallskador, malnutrition och trycksår.

Kommunen ska erbjuda särskilda boendeformer för service och omvårdnad till äldre personer som behöver särskilt stöd. På dessa boenden är kommunerna skyldiga att erbjuda en god hälso- och sjukvård. Eftersom sjukvårdens resurser ska användas där behoven är störst borde det vara självklart att äldre personer som bor på särskilda boenden ska vara högst prioriterade i hälso- och sjukvården. Men det verkar vara tvärtom, de äldre får nöja sig med låg kompetens.

Det finns endast en sjuksköterska per 25 boenden på dagtid och på helgerna är det bara en sjuksköterska per hundra boenden. Sjuksköterskan behöver inte heller vara tillgänglig på själva boendet.

Den låga bemanningen innebär att det är vanligt att sjuksköterskor står ensamma med svåra beslut, speciellt under kvällar och nätter. Trots det stora ansvaret har enbart 1,6 procent av sjuksköterskorna en specialistutbildning inom vård av äldre.

Det är även glest med andra legitimerade yrkesgrupper. Det finns en arbetsterapeut per 50 boenden och en sjukgymnast per 100 boenden. Den alltför låga bemanningen av legitimerade yrkesgrupper ställer till problem för verksamheten. Trots att det finns ett stort behov av att teamet gör en helhetsbedömning av personens hälsosituation är det inte möjligt. Den låga bemanningen och avsaknaden av specialistkompetens äventyrar vårdens kvalitet.

Det är dags för kommunerna att ta sitt ansvar. Äldre personer på särskilda boenden har behov av både omsorg och hälso- och sjukvård. De har rätt till kvalificerad omvårdnad av specialistutbildade sjuksköterskor, det är inte rätt att åldersdiskriminera äldres vårdbehov!