Nummer 5/2012

Personcentrerad vård?

OM201205sid39.jpg

En patient ligger på akutmottagningen med ryggskott. Han har anlänt med ambulans. Efter injektioner av smärtstillande kan han resa sig och ska skrivas hem. Sjuksköterskan Erika kommer in och frågar om medicinen haft effekt. Patienten säger: ”Det var så märkligt, helt absurt alltså, jag kunde bara inte röra mig, man fattar inte hur det kan bli så”. Erika svarar glatt: ”Ja, jag vet …”Patienten undrar: ”Vet du? Har du haft det?” Erika svarar glatt och trevligt att ”javisst” och sedan följer en berättelse om hennes eget ryggskott. Patienten tveksamt: ”Så du vet hur det är?” Erika ler och bekräftar och går sedan ut.

Patienten tyckte Erika var trevlig men var fanns vårdandet? Exemplet visar på den potential för vårdande som sjuksköterskor regelbundet förbiser. Vad frågade patienten efter egentligen? Lyssnar man på yttrandet så är han omskakad, förvånad, förundrad samt uttrycker skam över sitt ömkliga tillstånd. Personen, patienten, är fylld av detta. Han har en upplevelse som är hans egen och han försöker bearbeta och förstå den genom att dela och få den bekräftad av vårdaren. Sjuksköterskan kommer i det här fallet inte alls till mötes. Med ett medvetet vårdande kunde hon ha vårdat den förvirring och oro som patienten uttryckte. Hon kunde t.ex. ha sett frågande på honom och sagt: ”Menar du att det känns ovant att bli så hjälplös?”

Jag frågar: Vad gör att så många sjuksköterskor, år 2012, är kvar i en biomedicinsk yrkesidentitet där kommunikationen med patienten bygger på ”trevligt pladder”?

Livsvärldsperspektiv och personcentrerat vårdande är begrepp som förts fram starkt i vårdvetenskapliga sammanhang det senaste decenniet. Främst uttrycker dessa perspektiv en reaktion mot objektifierande, rutinmässigt och biomedicinskt vårdande, men betonar samtidigt nödvändigheten av vård riktad till patientens/personens subjektiva, upplevda och existentiella värld. Frågan jag ställer mig är pedagogisk och en fråga om applikation. Hur djupt, hur medvetet, måste bilden av den andra människan vara förankrad hos vårdaren för att tillämpningen av personcentrerat, livsvärldsrelaterat eller existentiellt vårdande ska komma till praktisk tillämpning? Vad behövs för att Linda och hennes kollegor ska komma ett steg längre i sin professionella gärning och se möjligheten till vårdande av patienten/personen som central i vårdarbetet?

Ranheim och Dahlberg skriver om ”expanded awareness”; utvidgad närvaro och reflektion som vårdare behöver utveckla för att skapa öppenhet för patientens livsvärld och hälsoprocesser. Det är en möjlig beskrivning av det som skulle till i det ovan beskrivna fallet. Utvidgad närvaro hos sjuksköterskan kunde inbjudit henne att lyssna och komma djupare in i sin patients oro och förundran.

Låt mig vidare anta att människobilden är central för den förståelse jag efterfrågar. Vad är då en människa när hon är patient, vad är då en människa om hon är person i vården? Vad är då en person egentligen? Personen är den unika subjektiva medmänniskan som inte kan reduceras till att vara lik mig. Anders Piltz menar att människan kan förstås som en skrift, som en hemlig skrift som öppnar sig för den läskunnige. En person kan uttryckas som ett ansikte som vänder sig till andra i lyssnade och vädjande. En person är en autonom och självständig människa, outbytbar och unik. En person har en okränkbar värdighet och skapar sin egen värld och miljö. Hon ifrågasätter och hon är fri, hon har ansvar men hon är också sårbar. Framför allt är människan i ständig utveckling, ständigt på väg. Personen i människan är som en obesvarad fråga som antyder hennes bottenlösa djup, skriver Piltz.

Att kunskap om människan men också synen på vad människan är, är central kunskap för vårdande yrken är vi sedan länge överens om. En utvidgad medvetenhet kan underlätta möten så att vårdare lär sig stanna upp och se människans, patientens egen person och värld som den stora frågan i vilken hälso- och välbefinnandepotentialen finns i vårdandet och i vårdarbetet.


Om artikeln
Av Maria Arman
Publicerad i Omvårdnadsmagasinet nr 5/2012, sid 39