Nummer 5/2012

Kroppen som handelsvara

OM201205sid47.jpg

Ibland blir det bara för mycket. Man kan nästan inte tro att det man hör är sant. Häromkvällen var jag inbjuden att delta i något som kallades ”Internationellt mingel om organhandel och illegala nätverk” på TCO (Tjänstemännens Central Organisation). Journalisten Donald Boström inledde och berättade om den organhandel som förekommer i dagens globala värld. Det handlar inte om frivillig organdonation utan kommersiella syften – tvärtom, det handlar om kommersiell organhandel, frivillig eller under tvång, beroende på hur man definierar ordet ”frivillig”.

I nästan alla länder är det förbjudet att sälja organ i kommersiellt syfte. Trots detta är det möjligt att köpa till exempel en njure i länder som Egypten, Pakistan, Indien och Kina. Donatorerna är vanligen fattiga människor som tjänar en mycket liten slant, och i många fall blir lurade på denna lilla slant genom att de tvingas betala för den så kallade eftervården och eventuella komplikationer. I Kina utförs majoriteten av alla transplantationer med organ från avrättade fångar. Andra exempel som uppmärksammats finns i Filippinerna där barns och kvinnors organ ”förmedlas” genom fäder respektive makar.

Handeln med organ, organ trafficking, liksom stöld av organ, organ harvesting, sker idag med hjälp av internationella nätverk och berör alla skikt i samhället. Vi har idag en omfattande global trafik med sjuka personer som behöver organ och friska som vill lämna ifrån sig organ. Eftersom en illegal transplantation kan kosta 150 000–200 000 dollar berör detta ett visst skikt av samhället. Den typiske mottagaren av ett organ är man, 48 år med en årsinkomst på 53 000 dollar/år och den typiske donatorn är en yngre man med en inkomst på 365 dollar/år. Förutom att organ trafficking berör rika men sjuka, och fattiga men friska, berör det organmäklare, och läkare, så kallade ”flying doctors” , operationsteam där även sjuksköterskor ingår, laboratoriepersonal, personal för eftervård och personal vid flyget eftersom de flesta illegala transplantationer genomförs i ”tredje land”. Anledningar till att man väljer att köpa ett organ och låter genomföra en transplantation i ett annat land är oftast bristen på organ eller långa väntetider i det egna landet. Orsaken till brist på organ kan bland annat vara starka religiösa skäl. Idag finns det cirka 40 000 svårt sjuka personer i Europa som snabbt behöver en ny njure. En opublicerad kartläggning av Annika Tibell, chef vid Karolinska universitetssjukhusets transplantationsklinik visar att drygt 30 svenskar har valt att köpa en njure utomlands.

Enligt WHO har mer än 100 000 organ transplanterats i 95 medlemsländer under år 2010. En tiondel av dessa är genom illegal handel. Även FN har beräknat att det säljs 10 000 njurar illegalt per år. Andra uppger att det kan röra sig om 20 000 eller mer. Faktum kvarstår att organ tas från friska individer för kommersiella syften och att vi sjuksköterskor måste ta avstånd från denna handel. Enligt WHO:s dokument ”Guiding Principles on Human Cell, Tissue and Organ Transplantation” anges att man vänder sig emot kommersiell handel med organ och att principen bör vara att donatorn ska vara genetiskt, legalt eller emotionellt knuten till mottagaren. I detta dokument lyfts också betydelsen av att donatorn är välinformerad och helt frivilligt, utan ekonomiska medel, avstår från ett organ. Denna frivillighet understryks i något som kallas ”Palermo-protokollet” där det anges att allt utnyttjande av en annan människa är fel, och man syftar då på utnyttjande i samband med sex, droger och organhandel.

Aktuell forskning visar att donatorerna säger sig tro att de räddar liv, men att de efter operationen tappar sin självrespekt och känner sig utnyttjade. Alltför många donatorer kan inte läsa, är inte utbildade och vet inte vad en njure är till för. Det har även i länder som Indien och Pakistan blivit ett socialt stigma att vara opererad, vem vill gifta sig med en person som bara har en njure? Man kan fråga hur pass frivilligt man lämnar ifrån sig en njure om man lovas 10 000 dollar i ersättning när man har en inkomst på en dollar eller mindre per dag. Vi vet också att det förekommer organstölder. Från ”osynliga” kan man ta organ, från flyktingar, soldater som förs över gränsen, efter avrättning utan rättegång osv.

Denna fråga handlar alltså om att stå upp för mänskliga rättigheter. Till dessa rättigheter hör principen om alla människors lika värde och rätten till liv och hälsa. Sjuksköterskor över hela världen måste i enlighet med sin etiska kod kunna garantera att vården sker i överensstämmelse med individens säkerhet, värdighet och rättigheter. Transplantationskliniker måste kunna garantera att organ som används inte tillkommit genom kommersiell handel eller stöld. Läkare och sjuksköterskor måste kunna informera patienter om etiken i, och de medicinska riskerna med, att köpa organ utomlands. Vi måste också kunna ta ställning för att frivillig organdonation, utan ekonomiska mellanhavanden kan minska den illegala hanteringen.


Om artikeln
Av Ania Willman
Publicerad i Omvårdnadsmagasinet 5/12, sid 47