Nummer 5/2010

Lyxvård ”All Inclusive”

201005-45.jpg

Jag satt och lyssnade på ett föredrag som handlade om Äldres bästa år 2013 och kom att tänka på hur annonserna för lyxkryssningar är utformade. I exemplet ovan är en annons för lyxkryssningar översatt till en framtid (?) med lyxvård för dem med välfyllda plånböcker.

Tankarna for iväg när jag hörde om alla problem. Vården är fortfarande en stuprörsorganisation, ingen har helhetsansvar och de som lider mest av dessa brister är de mest sjuka äldre. Vi vet, och har vetat sedan länge, att antalet äldre stadigt ökar, att livslängden ökar och att allt fler lever längre med flera livslånga sjukdomar. Vi vet också att allt sjukare personer vårdas i ordinärt boende och att evidens för god vård inte alltid tillämpas.

Socialdepartementet har nu en extra satsning på äldrevården. Socialstyrelsen och SBU ska bland annat samarbeta om nya kunskapsunderlag för de mest sjuka äldre, en grupp som är svår att definiera exakt, men en grupp som använder en stor del av vårdens resurser. Mest resurser används under det sista levnadsåret oberoende om man är 65 eller 80 år. Sveriges Kommuner och landsting, SKL har fått ett antal miljoner av departementet och dessa delas nu, efter en ansökningsomgång, ut till olika försöksverksamheter runt om i landet. Mycket gott kan komma ur detta och det är viktigt att vi försöker få fram nya modeller för hur vården för de äldre ska kunna organiseras och struktureras för att motsvara de äldres, och särskilt de mest sjuka äldres behov.

Trots detta kan jag inte låta bli att fundera på varför vi måste kategorisera dessa personer som ”de mest sjuka äldre”. Det är ju en grupp personer som levt med en rad sjukdomar i många år såsom till exempel diabetes, KOL eller hjärtsvikt. Det är också i denna grupp som vi hittar ”överlevarna”, de som överlevt en stroke, en eller flera hjärtinfarkter och kanske en cancerdiagnos med vidhängande behandling. I viss litteratur definieras gruppen genom att de ska leva med fem eller fler medicinska diagnoser, det kan också röra sig om personer med funktionsnedsättningar till exempel olika former av demens. Hur som helst är min poäng att de kanske inte är så sjuka längre, men att deras behov av omvårdnad och omsorg är mycket stort. Genom att benämna gruppen ”de mest sjuka äldre” styr vi kanske tanken fel, in i stuprörstänkandet av medicinska diagnoser. Ett tänkande som vi ville komma bort ifrån. Hellre vill jag ge alla de mest omvårdnads- och omsorgsbehövande om inte en lyxvård, så i alla fall en vård efter vars och ens behov. En vård och omvårdnad som upprätthåller respekt och värdighet för varje enskild person; att få delta i stimulerande verksamhet, att få duscha så många gånger i veckan som önskan finns, att kunna komma ut i friska luften – året om, att få rejält lagad mat – ej ”trågmat”, att få rikligt med mänsklig kontakt, att slippa vänta förgäves på att någon ska svara på larmen osv. Att få något att dricka ingår också. All inclusive, för alla!


Om artikeln
Av Ania Willman
Publicerad i Omvårdnadsmagasiner nr 5/10, sid 45