Nummer 5/2009

Omvårdnad och självskadebeteende

Sid 12-13_200905.jpg
Den fullständiga texten finns i papperstidningen. Här följer ett sammandrag.

Unga patienter som skadar sig själva är en växande grupp inom vården. Med sitt självdestruktiva beteende provocerar de personalen och bemöts alltför sällan med empati och respekt.

– Vi behöver utveckla omvårdnadsstrategier och interventioner för att kunna hjälpa dem, säger Kent-Inge Perseius, psykiatrisjuksköterska och forskare inom ämnet psykiatrisk omvårdnad.

För några år sedan skrev han en doktorsavhandling på gränsen mellan psykiatri och omvårdnad. Den handlade om patienter med emotionellt instabil personlighetsstörning eller borderline, en grupp där sju av tio också skadar sig själva. I avhandlingen beskrev han bland annat de unga patienternas bottenlösa lidande och deras kamp för att upprätthålla det han kallade normalitetens mask, vid sidan av ett mycket destruktivt beteende.

– De har ofta två sidor, säger han. Du kan träffa en ung, begåvad tjej som inte på något sätt visar sitt lidande. En stund senare, när du kommer tillbaka efter att ha ringt ett samtal, kan hon sitta där och ha skurit sig rätt allvarligt. Då är det lätt att se hennes beteende som ett sätt att straffa och manipulera dig, inte som ett tecken på hennes lidande. Och det väcker inte direkt din vårdarinstinkt.

Han menar att personalen inom vården måste skaffa sig kunskap om vad självskadebeteende handlar om, för att – trots de provokativa signaler patienterna sänder ut – bemöta patienterna med empati och respekt.

– De skadar inte sig själva för att straffa dig som sjuksköterska utan för att det är det enda sättet för dem att hantera sitt eget lidande. Den fysiska smärtan känns i stunden mer uthärdlig än den emotionella.

Kent-Inge Perseius menar att självskadande patienter skapar en mycket stor stress hos personalen. Det finns en uppenbar risk för att patienterna tar livet av sig och det finns inte tillräcklig kunskap om hur personalen ska kunna ge verklig hjälp. Därför är det lätt hänt att sjuksköterskan eller kirurgen på akutmottagningen bara plåstrar om patienten och skickar hem henne, utan att ställa de djupare frågorna om hur hon mår och utan att kanske ens vara intresserad av att gå djupare i omvårdandet.


Om artikeln
Av Sara Bergqvist Månsson
Publicerad i Omvårdnadsmagasinet nr 5/09 sid 12–13