Nummer 5/2009

Närstående till strokedrabbade kan och vill men behöver bättre stöd

Sid 8-9-200905.jpg
Den fullständiga texten finns i papperstidningen. Här följer ett sammandrag.

”Jag är som en vandrande skugga”, säger en av de intervjuade i sjuksköterskan Catarina Wallengren Gustafssons avhandling. Hon har intervjuat närstående till strokedrabbade patienter om hur de upplever sjukdomen och vården. En av hennes slutsatser är att vårdpersonal måste bli mycket bättre på att möta närståendes frågor och försök till kontakt.

Catarina Wallengren Gustafsson beskriver situationen för närstående till strokedrabbade som att leva i kaos, där den man tycker så mycket om har förändrats både som person och när det gäller de kroppsliga funktionerna. Det är svårt att nå fram och sjukhuset är en främmande och ovan miljö.

I sin avhandling ”De kan, de vill och de orkar, men …” ger närstående till strokedrabbade patienter ändå i flera fall en kraftfull bild, när de beskriver hur de upplever sjukdomen och bemötandet från vårdpersonal. De ligger på, frågar personalen, bråkar ock skaffar sig information.

Men det finns också en annan grupp – närstående som är tysta och som inte ifrågasätter. Den gruppen måste få bättre stöd, menar Catarina Wallengren Gustafsson. Annars riskerar de att känna sig helt utelämnade i sin rädsla att ifrågasätta vården eftersom de befarar att deras anhöriga i sådana falla ska drabbas av en sämre vård.

Sammanlagt intervjuade Catarina Wallengren Gustafsson 16 närstående under den första tiden, när stroken precis slagit till. I en uppföljande studie pratade hon med nio av dem ett halvår senare. De första intervjuerna byggde på frågan: Hur är det att bli närstående till en person med stroke? De senare intervjuerna utgick från frågan: Hur är det att vara närstående till en person med stroke?

Den första tiden präglas av kaos, där de närstående är beroende av de professionella. Den senare om att förstå vad som är oåterkalleligt och förhålla sig till det. I den senare fasen beskrev närstående flera tillfällen eller vändpunkter när de var särskilt aktiva i sina kontakter med vården och också mottagliga för information. Det är viktigt att sjuksköterskor lär sig känna igen dessa situationer och se det som ett tillfälle att ge stöd, menar Catarina Wallengren Gustafsson.


Om artikeln
Av Helena Östlund
Publicerad i Omvårdnadsmagasinet nr 5/09 sid 8–11