Nummer 4/2014

Sjuksköterska och genetisk vägledare

201404sid18.jpg
Den fullständiga texten finns i papperstidningen. Här följer ett sammandrag.

Katarina Englund i Umeå och Karin Svensson i Lund är båda sjuksköterskor och genetiska vägledare. De har valt att arbeta mitt i det känslomässiga kaos som kan uppstå när människor vill veta mer om risken att drabbas av ärftlig sjukdom. Inte sällan gäller det besked som också får konsekvenser för familjen och släkten.

– Att vara genetisk vägledare är ett yrke i sig, men att också vara sjuksköterska gör att jag står stadigt när jag möter människor i kris och ska informera om genetiska risker och ge stöd inför gentester och när beskedet kommer, säger Katarina Englund. Allt det jag har arbetat med i alla år som sjuksköterska har jag nytta av nu.

Katarina Englund har sin arbetsplats på Centrum för Kardiovaskulär Genetik (CKG) vid Umeå universitetssjukhus. Hit kommer patienter och familjer som lever med eller har en stark oro för att de själva eller deras anhöriga ska vara drabbade av ärftliga hjärtsjukdomar. Kanske har de en nära familjemedlem som har dött i plötsligt hjärtstopp eller en släkting som lever med risk för aortaaneurysm.

– När patienten kommer till mig för ett första besök har han eller hon fyllt i uppgifter om sjukdomar i släkten och vi har samlat in journalinformation om de släktingar som har lämnat ett skriftligt samtycke. Tillsammans ritar vi sedan ett släktträd som hjälper oss att bedöma risken för enskilda medlemmar.

Vid samtalet berättar hon också översiktligt om sjukdomen, behandlingsmöjligheter, kontrollprogram och hur ärftligheten ser ut.

– Min bakgrund som sjuksköterska gör att jag känner mig trygg i den situationen, säger hon.

Karin Svensson är också sjuksköterska och genetisk vägledare. Hon arbetar vid onkogenetiska mottagningen i Lund och träffar patienter som utreds för misstänkt ärftlig cancer eller där man känner till ärftligheten sedan tidigare.

Om det är aktuellt med ett genetiskt test, måste processen få ta sin tid, betonar hon.

– Ett beslut måste få mogna fram, för man måste kunna leva med svaret. Det går inte att göra provet ogjort. Här har vi en viktig roll, inte minst att höra hur patienten har pratat med sin familj. Eftersom en genetisk utredning påverkar andra i familjen är det viktigt att samtala med patienten om det. Finns det en öppenhet, kan de tala om detta? Vi kan ge dem stöd om de vill kontakta berörda släktingar.


Om artikeln
Av Sara Bergqvist Månsson
Publicerad i Omvårdnadsmagasinet nr 4/2014, sid 18–19