Nummer 4/2014

Man kan göra en insats

201404sid53.jpg

Nu haver jag haspat, som Emil säger. Dags att stänga sommarstugan. Skörden är inplockad. Hallon och krusbär i frysen. Ärtor och brytbönor likaså. Det gör ont att rensa, det sätter sig i ryggen, mellan skulderbladen. Jag ser ut över astrakanen och gungan, som vi har trots att vi inte utvandrat, och tänker på de som förlorat hus och hem i storbranden i Västmanland. Jag förstår att det är mer än en katastrof om allt man byggt upp raseras i en våldsam skogsbrand.

Även på andra platser i världen har vi i sommar hört om hur det människor byggt raserats. Trots badande barnbarn och vackra grillkvällar har mörka katastrofmoln legat vid horisonten. Jag har hört nyheter om bomber över Gaza, om terror och folkfördrivning i Ukraina och om IS terror i Irak. Då tänker jag att överallt behövs det vård av dessa utsatta människor, överallt behövs det sjuksköterskor. Efter den här sommaren förstår jag mycket bättre att sjuksköterskor behöver vara utbildade i att hjälpa människor i katastrofsituationer, det som kallas ”disaster nursing”. Ett tema som på de senaste ICN-konferenserna (International Council of Nurses) har ökat i omfattning. Ett tema som kanske ska bli tydligare även i den svenska utbildningen, eftersom det inte enbart handlar om vård vid jordbävningar och krig utan också om vård vid folkomflyttning, migration och allehanda katastrofer.

Hundratusentals människor är på flykt i världen, ensamkommande barn flyr till USA från Mellanamerikas knarkligor, familjer och hela släkter flyr från rebeller och terrorister i Ukraina, Irak och Syrien. Det känns frustrerande att inte kunna göra något. Men, man kan göra en insats. Man kan skänka pengar till Radiohjälpens insamling för Gazas traumatiserade barn eller till Röda Korsets insamling som Svensk sjuksköterskeförening gjort.

Man kan också ta ställning för att de som söker en fristad har rätt att komma hit och man kan försöka förstå att människor som utsätts för svält, krig och andra umbärande väljer att utvandra till vårt land för att på nytt bygga upp det som raserats. Vi kanske också måste inse och förstå att dessa människor har en egen längtan, en längtan efter sin ”astrakan” och sin ”gunga”.


Om artikeln
AvAnia Willman
Publicerad i Omvårdnadsmagasinet nr 4/2014, sid 53