Nummer 4/2012

En halv läkare

OM201204sid33.jpg

Vad anser människor att en sjuksköterska är? Frågan dyker upp när jag på försommaren läser Mats Söderlunds bok ”Göra kärlek” (Ordfront, 2012). Söderlund, som är socionom och poet, har skrivit en i många avseenden tankeväckande bok om kärlek, och om förutsättningar för män och kvinnor att skapa kärleksfulla relationer. Men i ett avsnitt om förväntningar på kvinnor och män studsar jag till … Söderlund skriver: ”Varje gång jag berömmer en kvinna som tar mod till sig och vidareutbildar sig från sjuksköterska till läkare, eller varje gång jag stum av beundran bekräftar en man som väljer ett hektiskt hemmaliv under några månader av sin yrkeskarriär. ”

Jag stannar upp och frågar mig; Sedan när blev läkarutbildningen en vidareutbildning för sjuksköterskor? ”Från sjuksköterska till läkare” – det är ju två skilda professioner!

I min professionella såväl som privata närhet finns det personer som valt att läsa till läkare efter att de har genomgått sjuksköterskeutbildning. Ingen av oss ser det som en vidareutbildning. Snarare handlar det om att de insett att den profession de ursprungligen valde inte var rätt. Att våga rätta till, att välja på nytt, visst handlar det om mod, som så alltid när man gjort ett misstag. Om det då är mer rätt att utbilda sig till läkare – eller präst eller arbetsterapeut – är det bra för individen men ingen av dessa utbildningar är vidareutbildningar för sjuksköterskor. Det finns 116 399 yrkesverksamma sjuksköterskor i Sverige (Statistik om hälso- och sjukvårdspersonal, Socialstyrelsen 2011). Ungefär 100 000 av oss är kvinnor och det faktum att vi inte alla ”vidareutbildar” oss till läkare är inte brist på mod. Jag förutsätter att det är ett tecken på att vi är nöjda med den profession vi har valt och att vi känner att den kompetens vi har kommer till nytta i vårt dagliga arbete.

Jag möter också studenter som har valt att utbilda sig till sjuksköterska efter att tidigare ha gått en högskoleutbildning och konstaterar att mod är en förutsättning också för dem, oavsett om de har gått en ekonom-, socionom- eller ingenjörsutbildning. Lika lite går de eller en läkare sjuksköterskeutbildningen som ”vidareutbildning”.

Förtroendet för sjuksköterskors kompetens är hög i samhället: i våras svarade 84 procent av de tillfrågade i en undersökning från Göteborgs universitet att de har mycket eller ganska stort förtroende för kompetensen hos sjuksköterskor. Det är det högsta förtroendet någon yrkesgrupp uppnår i undersökningen. Det förtroendet ska vi förvalta och utveckla. Ibland slås jag av hur osynliga sjuksköterskor är, inte i vardagen men i samhället. Visst finns vi i roller där vi bidrar till styrning och kontroll av vård- och omsorgskvalitet i kommuner, landsting och på statliga myndigheter. Visst finns vi i utbildningsväsendet, på landets gymnasieskolor, högskolor och universitet. Och visst finns vi i vårdforskningen, där vi bidrar med ny kunskap av värde för samhället, människor, för vår profession och dess utveckling. Men, handen på hjärtat, skulle vi inte kunna ta lite mer plats? Ta plats till exempel i alla ledningsgrupper på sjukhus och i andra vårdorganisationer – där vi, och bara vi, kan förmedla kunskap om omvårdnad och värdet av professionell omvårdnad.

Att döma av det förtroende vi sjuksköterskor har vet också många i samhället att vår kompetens är att lita på. Vi är inte halvutbildade läkare, vi är sjuksköterskor – och det kan vi vara stolta över. Fast man kan önska att vi var lite mer synliga med vår kunskap!


Om artikeln
Av Ann Catrine Eldh
Publicerad i Omvårdnadsmagasinet nr 4/12 sid 33