Nummer 4/2010

Familjen måste ges plats i den psykiatriska vården

201004_34.jpg
Den fullständiga texten finns i papperstidningen. Här följer ett sammandrag.

Psykiatrivården skulle kunna bli ännu bättre ifall de anhöriga togs in som resurser i vården. Samtidigt krävs det att vården individualiseras. Lena-Mari Sjöbloms avhandling ”Närstående i den psykiatriska vården, en kvalitativ studie om erfarenheter av närståendes delaktighet”, visar att både närstående och patienter efterlyser större delaktighet i vården, medan personalen vill sköta vården själv och tror att de anhöriga behöver avlastning.

En del av avhandlingen beskriver de närståendes erfarenheter när deras familjemedlem eller vän drabbats av psykisk sjukdom. Åtta mammor, fyra pappor, en bror, en syster, en svägerska och ett vuxet barn intervjuades och de upplevde alla att de blivit illa bemötta. I vissa fall berättade de att de till och med hade blivit avvisade i kontakten med vården. De berättade också att personalen inte var intresserad av vad de hade att berätta, inte heller fick de själva tillgång till information på det sätt som de hade önskat.

När de i vissa fall hade försökt ändra på situationen hade det inte fungerat så bra. De närståendes bild var att personalen utgav sig för att vara experter och de tog sig rätten att strukturera patientens behandling och övrig vård. Men de närstående tyckte inte alltid att det blev rätt. I flera fall tyckte de att patienten blev sämre av behandlingen och då tog de ansvar för att patienten skulle få det bättre. De tog med patienten på resor och försökte få tillvaron att fungera så normalt som möjligt. Några närstående hade en annan bild. De tyckte att deras kunskap hade efterfrågats och att de hade blivit respekterade.

De 20 sjuksköterskor, skötare och behandlingsassistenter som också intervjuades menade att patienten och de närstående ofta har en dålig relation och inte bör ha så mycket kontakt. De tyckte också att de närstående var besvärliga och krävande.


Om artikeln
Av Karin Sjöberg
Publicerad i Omvårdnadsmagasinet nr 4/10 sid 34–37