Nummer 3/2018

Glöm inte omvårdnadskompetensen

Fortfarande frodas gamla förlegade strukturer i hälso- och sjukvården. Den mest omhuldade verkar vara att den medicinska professionen besitter all kunskap och att kompetens från andra professioner inte behövs. Denna dystra slutsats är lätt att dra när beslutsfattarna i den nya strukturen för kunskapsstyrning i hälso- och sjukvård är utsedda. 

Landstingen och regionerna har beslutat att införa ett nytt system för nationell kunskapsstyrning. Det har bildats 18 nationella programområden (NPO) för stora diagnosgrupper till exempel cancersjukdomar, barn och ungdomars hälsa och lung- och allergisjukdomar. Idén med den nya kunskapsstyrningen är att ”bästa möjliga kunskap ska finnas tillgänglig vid varje möte mellan vårdpersonal och patient”. Kunskapsstyrningen ska ledas och samordnas av respektive NPO som ska bestå av experter med bred kompetens inom sitt område. De ska spegla hela vårdkedjan inklusive omvårdnad och rehabilitering. 

Så långt är det inga problem. Svensk sjuksköterskeförening arbetar för att alla professioner ska arbeta kunskapsbaserat och anser att nationella kunskapsstöd behövs. Men en kunskapsstyrning av vården förutsätter att samtliga berörda professioners finns med på samtliga nivåer. God, effektiv och kunskapsbaserad hälso- och sjukvård är interprofessionell och flera olika professioner behöver tillsammans med patienten samverka i vården. Teamsamverkan ökar effektiviteten och kvaliteten. 

Motsatsen råder i sammansättningen av NPO. Idag är det endast i NPO för akutvård och psykisk hälsa som omvårdnadskompetens finns bland ledamöterna. I de flesta NPO ingår enbart läkare. Detta är oacceptabelt och speglar en föråldrad syn på olika professioners kunskapsområde och betydelse för att utveckla en kunskapsbaserad vård. 

Flera läkare i NPO har reagerat och efterlyst omvårdnadskompetens. Det är häpnadsväckande att landsting och regioner inte är intresserade av att ta till vara omvårdnadsforskningens resultat och implementera ny kunskap inom omvårdnad. 

Ett annat ansvarsområde för NPO är att inom sitt område bidra till utveckling av nationella kvalitetsregister. Även här är det risk för att avsaknaden av omvårdnadskompetens kommer att påverka registren. 

Under många är har föreningen målmedvetet arbetat för att kvalitetsregistren även ska mäta omvårdnadskvalitet. Det har börjat ge resultat. År 2011 innehöll 27 av 92 kvalitetsregister omvårdnadsvariabler. Vid motsvarande kartläggning 2017 hade antalet register med omvårdnadsvariabler ökat till 46 av 94. Det är en förbättring sedan 2012 men fortfarande mäter majoriteten av registren inte en enda omvårdnadsvariabel. Det är svårt att se hur NPO som saknar omvårdnadskompetens framgångsrikt ska kunna driva att kvalitetsregistren ska utveckla omvårdnadsvariabler. 

Det är orimligt att kunskapsutvecklingen i vården år 2018 ska avgränsas till medicin. Det är hög tid att rätta till sammansättningen i NPO och komplettera dem med sjuksköterskor med hög omvårdnadskompetens.