Nummer 3/2010

Strokepatienter och personal ser olika problem

Sid-16-17-3_2010.jpg
Den fullständiga texten finns i papperstidningen. Här följer ett sammandrag.

För den som kommer hem från sjukhuset efter en stroke förändras livet. Några tvingas leva med handikapp som afasi eller en förlamad kroppsdel. Hos andra är problemen mer osynliga. Det kan handla om trötthet, svårigheter att läsa eller att tolka en situation. Dessa mer subtila besvär fångas inte upp tillräckligt i vården, konstaterar Lena Olai i sin doktorsavhandling ”Life After a Stroke Event”, som lades fram vid Uppsala universitet i mars. Resultatet visar att vi behöver ställa delvis andra frågor och ha ett annat fokus i mötet med patienten, säger hon.

I sin avhandling valde hon att följa 390 äldre patienter som drabbats av stoke. Hon ville se hur livet såg ut det första året, både för de anhöriga och patienterna själva.

Alla patienter bodde hemma vid tiden för stroken och när de skrevs ut från sjukhuset visade det sig att patienterna och vårdpersonalen inte såg patientens problem och möjligheter på samma sätt. Patienten fick hjälp med uppenbara problem som afasi och gångsvårigheter, men personalen uppmärksammade inte alltid mer dolda problem. Hennes studier visade att sjukhuspersonalen ibland underskattade hälsoproblem samtidigt som de såg större problem med att bo hemma än vad patienten själv uppfattade.

När primärvården tog över ansvaret för vårdinsatserna för de patienter som flyttade hem, visade sig samma skillnad. Vårdpersonalen uppmärksammade och behandlade problem som inte alltid var så problematiska för patienterna. Det gällde till exempel smärta, inkontinens, problem med andning eller cirkulation och hudproblem. Patienterna själva beskrev problem med rörlighet, trötthet, perception och kognition som mycket viktiga. Men det var inget som antecknades i journalerna.

I en delstudie tittade Lena Olai på sjukhuspersonalens bedömning av patientens hälsotillstånd och hjälpbehov tre och tolv månader efter stroken. Det visade sig att sjukhuspersonalens bedömning inte sällan var alldeles för optimistisk. Personalens prognoser stämde bara med patienternas egna beskrivningar i sju fall av tio.


Om artikeln
Av Yvonne Busk
Publicerad i Omvårdnadsmagasinet nr 3/10 sid 16–19