Nummer 2/2018

Ovisshet efter hjärttransplantation

Artikeluppslag
Det här är en sammanfattning av artikeln. Den fullständiga texten finns i tidningen. Tidningen ingår i medlemskapet i Svensk sjuksköterskeförening. Du kan också prenumerera på tidningen.

Den som har fått ett nytt hjärta känner en stor ovisshet efter transplantationen. Här skulle vården kunna hjälpa till med större fokus på förbyggande insatser när det gäller hälsa och psykosociala faktorer samt ett bättre stöd för att balansera hjärtmottagarnas förväntningar efter transplantationen. Det visar Matilda Almgrens licentiatavhandling.

Samtliga hjärttransplanterade i hennes studie hade många tankar om överlevnaden och hur länge det nya hjärtat skulle hålla. De som hade en mer utmanande återhämtningsprocess tvivlade på att de alls skulle återhämta sig.

Många var osäkra om man gjorde tillräckligt när det gällde hanteringen av sin sjukdom. Hjärtmottagarna hade inte full tilltro till att de skötte sig optimalt när det gällde återhämtningen och skapandet av goda förutsättningar för att maximera överlevnaden.

– Uppenbarligen fick dessa patienter inte tillräckligt stöd från vårdpersonalen, konstaterar Matilda Almgren.

Flera intervjupersoner svävade i ovisshet om hur omgivningen skulle reagera på deras nuvarande tillstånd. Där fanns en utbredd oro för att partners och vänner inte skulle orka med en längre då man trots transplantationen fortfarande inte mådde bra.

– Jag tycker absolut att man bör ha en uppföljningslinje som är mer fokuserad på hälsa och psykosociala aspekter eftersom jag menar att det skulle kunna spela stor roll för hur hjärtmottagaren klarar av att hantera sjukdomen och sin egenvård, säger Matilda Almgren.

Insatserna ska vara personcentrerade eftersom individerna – beroende på sjukdomsförlopp, personlighet och tillgängliga stödfunktioner – hanterar ovissheten olika.

Min slutsats blir att vården måste hjälpa till och balansera förväntningarna. Det tror jag är nyckeln genom hela vårdförloppet, säger Matilda Almgren.

 

Om artikeln
Av Erik Skogh
Publicerad i Omvårdnadsmagasinet nr 2/18 sid 30–32