Nummer 2/2017

Vart är vi på väg?

Det är en fråga som de flesta av oss kopplar ihop med tv-programmet På spåret, ett i mitt tycke trevligt och lärorikt tv-program som det är skönt att koppla av till på fredagskvällar. Men om vi istället kopplar frågan till svensk hälso- och sjukvård så finns det en oro, som jag ser det. Vi läser dagligen i tidningar om hur illa det är, det liknas nästan vid en härdsmälta.

Det är mycket som är fel, det sker dagligen nedprioriteringar, även i vården av de svårast och akut sjuka personerna. I Svenska Dagbladet skrev till exempel tre professorer den 10 mars en tänkvärd debattartikel med rubriken Vårdvalen hot mot forskning och etik, att både kunskapsutveckling och etiska principer för prioritering är i fara.

Jag menar att det inte enbart handlar om vårdvalet i Stockholm. Ytterligare ett allvarligt nationellt problem är när sjuksköterskornas kompetens inte tas tillvara. Det är ingen sjuksköterskebrist i Sverige, det är brist på sjuksköterskor som vill arbeta som sjuksköterskor.

Politikerna tar till enkla, ogenomtänkta lösningar för att komma till rätta med problemet och föreslår att undersköterskor ska ta över sjuksköterskornas arbetsuppgifter. Även Kommunals ordförande, Tobias Baudin, skrev i Sydsvenskan den 9 mars att patienterna gynnas av att undersköterskorna tar över uppgifter från sjuksköterskorna. Det skulle leda till att fler vårdplatser kan öppnas. Det de inte tar med i beräkningen är att utbildningarna i dag varierar kraftigt och det saknas dessutom fastställda nationella kompetenskrav för undersköterskor. Få läser omvårdnad och ännu färre farmakologi.

Vi måste vara medvetna om att den rådande bristen på sjuksköterskor som vill arbeta inom hälso- och sjukvård är en utmaning eftersom den föder desperation hos många arbetsgivare. Andelen sjuksköterskor minskar exempelvis inom min egen region (Skåne) till förmån för fler undersköterskor. Detta trots att all tillgänglig forskning visar att en hög andel akademiskt utbildade sjuksköterskor är avgörande för en säker vård.

Hur kan det vara möjligt? Tyvärr tror jag att enkla, snabba lösningar är lättare att ta till, än att utgå från forskningsresultat som kräver en långsiktig satsning och som skapar goda förutsättningar för hög kvalitet på omvårdnaden. Det behövs till exempel en smärre revolution för att omvårdnadskompetens ska finnas på alla ledningsnivåer. Naturligtvis ska vi inte på något sätt förringa undersköterskornas arbete. De behövs i vården precis som läkare, fysioterapeuter, arbetsterapeuter och andra professioner. Vi ska eftersträva att arbeta i team, men var och en ska utföra de arbetsuppgifter som de är mest lämpade för relaterat till sin utbildning och kompetens.

Svensk sjuksköterskeförening har precis tagit fram en ny kompetensbeskrivning för legitimerad sjuksköterska. Den beskriver sjuksköterskans självständiga ansvar för omvårdnad av patienter, för de sex kärnkompetenserna personcentrerad vård, samverkan i team, evidensbaserad vård, kvalitetsutveckling, säker vård och informatik, för ledarskap och pedagogiska insatser i omvårdnadsarbetet.

Om politikerna förstår vad en legitimerad sjuksköterska i Sverige har för kunskaper borde de sluta med alternativa lösningar och istället säkerställa att det är möjligt att bedriva en säker och god omvårdnad. 

Om artikeln
Av Ami Hommel
Publicerad i Omvårdnadsmagasinet nr 2/17 sid 49