Nummer 2/2015

Doktorand och renägare från Borgafjäll

201502sid6.jpg
Den fullständiga texten finns i papperstidningen. Här följer ett sammandrag.

Lena Kroik, 52, är renägare i Voernese sameby och distriktssköterska. Hon samordnar det stora projektet för att förbättra akutvården i extrem glesbygd i de nordligaste länen. Dessutom har hon precis blivit antagen som doktorand i professor Carol Tishelmans projekt ”Dö bra”.

– Jag blir aldrig mätt på kunskap och har alltid läst mer, säger hon. Men jag är inte ute efter en akademisk karriär. Jag vill att samerna ska få det bättre.

Hennes egen långa erfarenhet som distriktssköterska i ”glesbygdsmetropoler” som Gäddede, Ramsele, Saxnäs och Risbäck, där hon ensam hade mottagningen i 14 år och tidigt testade telemedicin, gör att hon känner till det mesta man behöver veta om omvårdnadens och vårdens villkor i glesbygd. Att hon dessutom är same och aktiv renägare gör att hon känner till behoven från patienternas sida.

Det gör att hon har fått vara med och utveckla vården för samer och andra patienter i väglöst land till exempel genom att vara med och skriva en rapport om vargens betydelse för samer, sett ur ett fysiskt, psykosocialt och ekonomiskt perspektiv, beställd av Naturvårdsverket. Och på uppdrag av Sametinget deltar Glesbygdsmedicinskt centrum och Lena Kroik i arbetet med att ta fram ett socialt och hälsopolitiskt program för samer.

Men nu befinner hon sig i familjens vinterviste i Rossö. Projektet med akutvård i extrem glesbygd har hamnat i ett vänteläge och inga andra större resor är inplanerade de närmaste veckorna. Hon kan jobba vid sin dator och hon kan hjälpa till med renskötseln.

Genom olika studier är det väl känt att samer inte alltid söker vård, trots att de är sjuka.

– Det finns ett stort mörkertal när det gäller det, men det handlar inte bara om avståndet, säger Lena Kroik. Det handlar också om att många tycker att vårdpersonalen har så dåliga kunskaper om deras liv och yrke och att de får irrelevanta råd som att äta helt annan mat eller sluta med renarna. Det går ju inte! Man gör sig inte av med sina renar, det är en del av identiteten och också den ekonomiska besparing man har. Många känner också av fördomar när de söker vård. Samer är en minoritetsgrupp och har i många år levt med ett utanförskap och även förtryck. De känner att det finns förutfattade meningar om samer och att det snackas skit om dem i kafferummet.


Om artikeln
Av Sara Bergqvist Månsson
Publicerad i Omvårdnadsmagasinet nr 2 2015, sid 6–9