Nummer 2/2010

Ryhov satsar på specialistsjuksköterskor

Sid-12-13_201002.jpg
Den fullständiga texten finns i papperstidningen. Här följer ett sammandrag.

På barn- och ungdomsmedicinska kliniken på Ryhovs länssjuk- hus i Jönköping är nio av tio sjuksköterskor specialistutbildade. Det är ett krav från arbetsgivaren och för sjuksköterskorna själva innebär den djupare kompetensen en stor trygghet.

Det är många barn och ungdomar som strömmar in genom dörrarna på Ryhovs sjukhus i Jönköping. Upptagningsområdet är stort med sina 73 000 yngre invånare. Barn- och ungdomsmedicinska kliniken är en länsspecialistklinik som har hand om dessa patienter, från de nyfödda på neonatalavdelningen till de äldre ungdomarna på 18 år, som tillfälligt eller under stora delar av sitt liv har kontakt med vården, oavsett om det gäller vård efter ett kirurgiskt ingrepp eller långvarig behandling för en neurologisk sjukdom, cancer eller diabetes.

Behöver barn och ungdomar i dessa situationer möta en specialistutbildad sjuksköterska för att få en god vård?

Självklart, menar ledningen för kliniken som redan för 15 år sedan fattade ett strategiskt beslut att alla som ger vård till barn ska vara specialistutbildade.

– Det är en viktig kvalitetsstrategi för oss, säger Göran Oldaeus, barnläkare och verksamhetsansvarig på kliniken. Barnsjukvård idag är mycket kvalificerad och vi menar att kunskap om barn och barns utveckling är en grundkompetens som behövs för att arbeta här. Den kunskap som sjuksköterskorna har med sig från grundutbildningen är inte tillräcklig.

– Vår ambition är att bara anställa specialistutbildade sjuksköterskor och går inte det ser vi till att sjuksköterskorna får utbildningen här och att det finns goda förmåner som gör det möjligt.

Strategin att satsa på specialistutbildade sjuksköterskor är en viktig fråga i hela Jönköpings landsting, menar han, och för kliniken innebär det att nio av tio sjuksköterskor som möter barn och ungdomar på klinikens avdelningar har rätt kompetens.


Om artikeln
Av Sara Bergqvist Månsson
Publicerad i Omvårdnadsmagasinet nr 2/10 sid 12–14