Nummer 1/2014

Så kan vi minska vårdskadorna

201401sid26.jpg
Den fullständiga texten finns i papperstidningen. Här följer ett sammandrag.

Att jobba med att granska journaler i patientsäkerhetsteamet blev en väckarklocka för sjuksköterskan Kristina Schildmeijer. – Det dök upp ärenden där det gått riktigt illa för patienterna. Jag blev ofta tagen av fallen och kände att något måste göras. Nyligen doktorerade hon om hur retrospektiv journalgranskning kan minska antalet vårdskador, skador som vården själv orsakar, som kostar ofattbara belopp och leder till stort lidande.

Vårdskador är ett gigantiskt problem. Närmare var tionde patient som läggs in på sjukhus i Sverige får en vårdskada, en skada som hade kunnat undvikas och som leder till en infektion, smärta, funktionsnedsättning eller i värsta fall döden. För samhället innebär det enorma kostnader – bara de extra vårddagarna på grund av undvikbara skador beräknas kosta mellan 6,8 och 8,1 miljarder kronor per år.

För patienterna innebär skadan ofta ett svårt lidande. Det är inte ovanligt med längre vård- och sjukskrivningstid, att patienten tvingas till medicinering eller en operation som annars inte skulle ha varit nödvändig.

I sin doktorsavhandling ”Aspects of retrospective record review – A matter of patient safety” har Kristina Schildmeijer bland annat tittat på journalgranskning som ett verktyg att identifiera risker. Hon utvärderade till exempel metoden GTT och lät bland annat fem patientsäkerhetsteam granska samma sjukhusjournaler. Trots att de använde samma metod gjorde teamen olika analyser av vilka vårdskador som var rapporterade och hur allvarliga de var.

Kristina Schildmeijer kommer fram till att de team som arbetar med journalgranskning behöver träffas regelbundet för att diskutera hur analyserna görs och utveckla sitt arbete med gemensamma journalgranskningsövningar. De behöver också hitta sätt att fånga upp tillbud. Dessutom måste personalen bli bättre på att dokumentera vad som har gjorts och inte gjorts.


Om artikeln
Av Helena Strömblad
Publicerad i Omvårdnadsmagasinet nr 1/2014 sid 26–29