Nummer 1/2014

När barnet tar sitt liv

201401sid42.jpg
Den fullständiga texten finns i papperstidningen. Här följer ett sammandrag.

Självmord kan förekomma i vilken familj som helst och många föräldrar som förlorar ett barn på det sättet riskerar att drabbas av psykisk ohälsa. Av närmare 700 föräldrar led var fjärde av depression eller tog antidepressiv medicin flera år efter dödsfallet. Det framkommer i sjuksköterskan Pernilla Larsson Omerovs avhandling. Studien visar på stora brister i vården av denna grupp.

Föräldrarna drabbas till exempel ofta av en livslång känsla av skuld, att de inte gjorde tillräckligt för sitt barn. Det är en sorg som sällan möts i kontakterna med vården, menar föräldrarna. Ibland är det snarare tvärt om, sorgebearbetningen försvåras av mötet med personalen och det de sa eller gjorde. Det gällde för 30 procent av föräldrarna. Trots att det hade gått lång tid fanns de negativa effekterna kvar.

De föräldrar som hade positiva erfarenheter av mötet med personalen (44 %) när det hände, kände på samma sätt att de fortfarande påverkades positivt av det bemötande de fick, två till fem år efter förlusten.

I Pernilla Larsson Omerovs avhandling deltog 666 föräldrar som hade förlorat ett barn i åldern 15 till 30 år. När de svarade på hennes frågor hade det gått mellan två och fem år sedan dödsfallet.

Många av dem hade inte fått hjälp och stöd efter att barnet tagit sitt liv. Nästan hälften av föräldrarna hade inte fått erbjudande om samtal med en professionell person under det första året. Nästan alla som fick det tyckte att hjälpen var värdefull.

Pernilla Larsson Omerov konstaterar att det finns en stor rädsla för att tala med föräldrarna om deras sorg. Hon hade också svårt att över huvud taget få tillstånd att kontakta föräldrarna för att be dem svara på frågor. Men de flesta tyckte att det var värdefullt att delta och de ville gärna dela med sig av sina erfarenheter till andra. Viktigt är dock att kontakterna sker varsamt och att man till exempel inte ringer på barnets dödsdag eller vid julhelgen, betonar hon.


Om artikeln
Av Lillemor Lagerdahl
Publicerad i Omvårdnadsmagasinet nr 1/2014 sid 42–45