Nummer 1/2012

Med valfrihet följer ansvar

OM201201sid43.jpg

En distriktsläkare i offentlig tjänst, i min närhet, tyckte nyligen att långärmad ylletröja i sitt arbete inte var bevisat farligare ur patientsäkerhetssynpunkt än arbetsgivarens kortärmade bussarong. Det tar tid innan evidensen når världens perifera delar som det lilla landsting där jag bor. Och trots upplyst om både Socialstyrelsens författning om basala hygienrutiner och arbetsgivarens regler valde han att bryta mot dem.

En undersköterska fick besked av sin enhetschef i kommunal vård att använda en billigare handske på ena handen om vårduppgiften inte krävde att hon hade en dyrare på båda.

Tyvärr har Carema ingen ensamrätt på bakvända, ekonomiska tänkesätt.

På gatorna hemmavid susar småbilar förbi på väg till kommunens olika hjälpbehövande, bilar med loggor för olika vårdbolag, och stannar ibland vid samma hus för att uträtta sina tjänster.

Allt är yttringar av en kultur där egna eller påtvingade val blir allt vanligare. Valfrihet har blivit ett begrepp närmast att jämföra med en helig trosuppfattning. Förkunnelsen lyder: Med valfrihet ökar kund-/patientnöjdheten, utan sitter du fast i en tvångströja, som oftast ägs av landsting eller kommun.

Det pratas ofta om normupplösning i samhället och då vanligast hur ungdomen uppför sig. Den nya tidens norm är valfrihet. Men valfriheten leder i själva verket till en normupplösning. Alla tidigare trygga och välbekanta samhällsstrukturer hos skola, transportväsende, apoteksväsende, arbetsrätt, pensionssystem, vård och omsorg etc. upplöses för att övergå i något som närmast kan liknas vid anarki. Det som förr genom sin begränsade/obefintliga valfrihet garanterade alla lika möjligheter och rättigheter har ersatts av ett samhälle där den kunnige och engagerade kan skaffa sig personliga fördelar lättare än andra. Ett system som gynnade solidaritet har på få årtionden ändrat riktning mot det uttalade klassamhälle, vars ojämlikhet en gång födde solidaritetspolitiken.

Ansvariga ministrar och påhejande ledarskribenter framhåller apotekens tillgänglighet som allmänhetens stora vinst. Då avser de tydligen bara öppettider som mått på tillgänglighet. Som bonus får man tillgänglighet till ett fullsortiment av kosmetiska hudvårdsprodukter. Läkemedel har blivit en underordnad vara. Inte konstigt att, enligt en nypublicerad undersökning, en tredjedel av svenskarna kan tänka sig att köpa sina apoteksvaror över internet. Det går kanske till och med snabbare, är billigare och inte mindre säkert än på ”apoteket”.

I skolans värld är numera en egen, valfri laptop mera värd än mänskliga resurser. Lärare, skolbibliotek och -matsalar har blivit omoderna. Icke-kommunala skolor måste ständigt överträffa sina konkurrenter med lockvaror för att behålla de vinstgivande offentliga medel som styrs av skolans studerandeunderlag.

Vård och omsorg tillhör det som gör oss ”kunder” allra mest beroende av ”säljarna” till sådana tjänster. Men det paradoxala är att ju fler aktörer det finns på marknaden desto mindre hotar valfriheten att bli. Om vi slutligen tvingas välja mellan privat och privat utan offentliga alternativ, begränsas valfriheten till vilket skatteparadis vinsterna ska gå. Vi sågar av den gren de flesta av oss sitter på när stärkandet av individens valfriheter undergräver resurserna för det samhälle som skapat dem.

Det har därför aldrig varit så viktigt som nu att göra etiska val. Val där aspekter på politiska konsekvenser och inverkan på vårdkvalité vägs in vid sidan av tillgänglighet. Det är viktigt att välja vårdcentral utifrån hur läkaren är klädd och spritar händerna, dvs följer de basala hygienrutinerna. Vi måste både som professionella och patienter försäkra oss om att rätt skyddsutrustning används inom omvårdnadsarbete. Och varför skulle vi inte kunna kräva att kommunerna prioriterar vårdbolag med el-bilar och använder det själva när de ger vård i egen regi? Om det inte går att cykla. Med valfrihet måste följa ansvar. Vårt särskilda ansvar är vården. Vårdval utifrån rättvisa, lättförståeliga och miljövänliga normer är vårt bästa val.


Om artikeln
Av Ania Willman
Publicerad i Omvårdnadsmagasinet nr 1/12, sid 43