Nummer 1/2020

Existentiell ensamhet

Många äldre och deras anhöriga drabbas av existentiell ensamhet, till exempel brist på djupare samvaro. – Det är ett problem som behöver få mer utrymme i vården, vi har ju checklistor och standardvårdplaner för allting annat, säger Helena Larsson, forskare och sjuksköterska som skrivit en doktorsavhandling om existentiell ensamhet utifrån ett närståendeperspektiv.

Helena Larssons studie visar att de äldre närstående själva definierar existentiell ensamhet som frånvaro av djupare samhörighet och att de upplevde det till följd av en oönskad separation.

– De befann sig i en övergång mellan livet som hade varit tillsammans med sin partner och livet som väntade, där de inte hade något självklart sammanhang som skänkte mening.

I sin delstudie intervjuade hon tio äldre närstående i grupp, vars make/maka antingen hade dött eller flyttat till ett äldreboende. Åldern varierade mellan 67 och 89 år och totalt träffades de vid tre tillfällen. Ett viktigt dilemma som beskrevs var önskan att uppleva samhörighet samtidigt som de saknade mental kraft att söka nya kontakter. Många uttryckte också att de gärna ville prata om sina tankar och känslor. En annan del av att uppleva samhörighet var behovet av att känna sig behövd och nyttig. Det kunde till exempel handla om att vara hundvakt eller passa barnbarn.

– Här tror jag vi kan lära oss något, både som vårdpersonal och medmänniskor. Det är viktigt att inte väja för att ställa frågan hur någon mår, och även ge oss tid att verkligen lyssna, säger Helena Larsson.

 

Om artikeln

Av Kerstin Karlsson

Publicerad i Omvårdnadsmagasinet nr 2/20 sid 20–22

 

Det här är en sammanfattning av artikeln. Den fullständiga texten finns i tidningen. Tidningen ingår i medlemskapet i Svensk sjuksköterskeförening. Du kan också prenumerera på tidningen.