Nummer 2/2019

Efterlysning: etiskt perspektiv på styrningen av sjukvården

Efterlysning: etiskt perspektiv på styrningen av sjukvården

Något har gått fel i dagens svenska hälso- och sjukvård. Även om det dagligen sker fantastiskt fina åtgärder runt om i hela Sveriges hälso- och sjukvård, det skall vi inte glömma, så läser vi i media larmrapporter om sjuksköterskebristen som har lett till minskade vårdplatser, växande operationsköer och till och med att hela vårdavdelningar stängs.

 Svåra tider lockar fram desperata lösningar för plötsligt – trots den forskning som finns – kan andra yrkesgrupper ta över sjuksköterskans arbete. Läkarstudenter erbjuds sommarvikariat som underläkare med sjuksköterskors arbetsuppgifter.

”Taskshiftning” är dessutom på gång runt om i landet. Det innebär att vården blir sakorienterad, sjuksköterskorna ska inte längre ha omvårdnadsansvaret för hela patienten utan omvårdnaden delas upp för att vissa arbetsuppgifter ska kunna tas över av personal med lägre kompetens. Det innebär att kontinuiteten försämras och det är patienten som blir lidande.

Denna utveckling går stick i stäv med en personcentrerad vård som förutsätter att olika professioner har förutsättningar att utveckla en relation med patienten.

Kollegor berättar att de inte längre orkar arbeta i det yrke som de har utbildat sig till, ett yrke de egentligen älskar. Orsaken är att de inte längre får möjlighet att utföra den omvårdnad de vet att patienterna behöver. Vi kan läsa om akutmottagningar som nästan ser ut som krigszoner där sjuksköterskorna känner att de förväntas stoppa patienterna från att komma innanför dörrarna.

På vårdavdelningarna upplever många sjuksköterskor att diskussionerna har förändrats från ”Vad vi kan göra för denna patient idag?” till ”Vem finns det någon möjlighet att skriva ut?”.

Naturligtvis ska patienter inte vistas på sjukhus när de inte har behov av det, men idag skrivs många ut trots att de egentligen behöver mer vård. Det blir lite som ”spray and pray” vi håller tummarna för att de inte kommer tillbaka (åtminstone inte till vår avdelning) och behöver ännu mer vård. Nu raljerar jag naturligtvis, men det ligger faktiskt ett uns av sanning i detta även om det inte sker överallt. Det fanns en tid när vi inte skrev ut nyopererade patienter med höftfraktur förrän de hade kommit igång med mobilisering och själva kunde klä sig.

Det är sorgesamt när duktiga kliniska sjuksköterskor ger upp på grund av samvetsstress. Hur har det kunnat bli så här?

Jag vill påstå att huvudorsaken är New Public Management. I spåret efter detta ekonomiska styrsystem har administrationen ökat och ledarskapet saknar ofta sjukvårdskompetens, exempelvis har ekonomer blivit vårdutvecklare.

Från att personalavdelningen servade vårdverksamheten har HR blivit styrande och kan till och med besluta att en enhetschef inte får sätta den lön som hen anser att en sjuksköterska ska erbjudas utifrån dennes kvalifikationer.

Det är dags att kunskapsstyrningen av vården bygger på interprofessionell kunskap och har ett etiskt perspektiv och sätter patienten först, så att vården utgår från patientens behov. Vi måste värna omvårdnaden och det vi vet att patienterna behöver för att återhämta sig!

Om artikeln
Av Ami Hommel
Publicerad i Omvårdnadsmagasinet nr 2/19 sid 45