Digital omvårdnad och sjuksköterskans blick

Vad händer med omvårdnaden när vi lägger mer och mer av vår tid - både på arbetet och under "fritiden" - på digitala medier? Hur många timmar tillbringade du igår med datorn, surfplattan eller din smarta mobil? Hur många likes gav du, hur många re-tweets skickade du? Och hur många gånger stönade du över vilken tid det tar att dokumentera ditt omvårdnadsarbete i den elektroniska journalen? 

En ung kvinna berättade i radion - ja, digitalt, i min Ipad, samtidig som jag motionerade i vår cross-trainer med digital display som visar hur många kalorier jag bränt och hur långt jag sprungit! - om hur hon bemötts av en läkare på en specialistmottagning. Hon hade tidigare behandlats för en hjärntumör och nu utretts för neurologiska symtom. Läkaren förklarade att det inte fanns något som tydde på att hon hade Parkinson eller någon annan neurologisk sjukdom. Han hänvisade henne till sin husläkare och förklarade brutalt att här, på specialistmottagningen, skulle man minsann inte ta emot henne igen.

Förtvivlad och uppgiven stapplade kvinnan genom sjukhuskorridoren - den längsta korridor hon någonsin upplevt. Till sist hamnade hon utanför en onkologmottagning, där en sjuksköterska kom emot henne. Till hennes förvåning tittade inte sjuksköterskan in i väggen eller förbi henne, utan mötte hennes blick - och såg hennes förtvivlan. Sjuksköterskan bad kvinnan sätta sig ner, frågade vad som hänt och uttryckt med eftertryck: så där får det inte gå till! Sjuksköterskan hjälpte kvinnan att komma vidare genom vårdapparaten, få nödvändiga undersökningar gjorda och så småningom också en behandling som hjälpte. Kvinnan upplevde att sjuksköterskan bildligt talat bar henne längs vägen. 

En kväll hörde jag ett annat radioprogram - Filosofiska Rummet, i min smarta telefon! - där en etikforskare, en socialpsykolog och en rättssociolog diskuterade Jaget i det digitala samhället (MP3) och hur förutsättningarna för att vara människa har förändrats med den moderna, digitala tekniken. Jag tror de vara ganska överens om att den största förändringen handlar om hur vi möter varandra - jag och den andra - i den digitala världen. När vi inte längre interagerar med en fysisk kropp - och framför allt ett fysiskt, levande ansikte - förändras vårt sätt att relatera och vår förmåga att se den andra. Vi reagerar på den platta, tvådimensionella bild vi ser på skärmen - på gott och ont.

I SSF:s Strategi för sjuksköterskors arbete med eHälsa står det bl a:

"sjuksköterskors arbete utgår från att omvårdnad bedrivs på personnivå och syftar till att ge patienter en så god och säker vård som möjligt. Grunden för en personcentrerad vård är mötet och relationen mellan sjuksköterska och patient. eHälsa utgör ett verktyg som ska stödja personcentrerad vård och behöver därför vara integrerat i sjuksköterskors yrkesutövning oavsett roll, funktion och verksamhetsområde. 

eHälsa kan stödja hälso- och sjukvårdens processer för att säkerställa kvalitet, patientsäkerhet, personcentrerat förhållningssätt och kontinuitet i vårdkedjan. Sjuksköterskor har ofta en samordnande funktion i organisationen vilket bland annat omfattar hantering av hälsorelaterad information. Som underlag för beslut, genomförande och utvärdering av hälso- och sjukvård ska information finnas till- gänglig i rätt format, vid rätt tillfälle och till rätt person i vårdkedjan. För att eHälsa ska utvecklas i denna riktning och svara upp mot patienters behov av omvårdnad behöver sjuksköterskor oavsett roll bidra med sitt engagemang och kunnande." 

I den digitala vården behövs sjuksköterskans blick, som ser den människa som hen möter!

Lars Midbøe