Omvårdnad både konst och vetenskap

Sommaren 2010 satte Svensk sjuksköterskeförenings styrelse ner foten och slog fast att vi anser att huvudområdet i sjuksköterskeutbildningen ska heta omvårdnad, både på grund- och avancerad nivå.

Den första som benämnde omvårdnad som ett kunskapsområde var Martha Rogers, en amerikansk omvårdnadsteoretiker och en av mina idoler. Hon menade att nursing/omvårdnad har utvecklats från att vara ett verb, att göra något, till att vara ett substantiv, något man vet. Martha Rogers menade inte att det är en motsättning mellan att veta och att göra, utan att man måste veta för att göra!

Omvårdnad kan beskrivas som både konst och vetenskap och enligt Martha Rogers är konsten i omvårdnad att tillämpa vetenskapen. Elegant, tycker jag.

Utvecklingen i Sverige har lett till att vi idag betraktar omvårdnad som en autonom vetenskap med egen teoribildning, men vi har olika benämningar på kunskapsområdet. Inom Svensk sjuksköterskeförening benämner vi ofta både huvudområdet och forskningsfältet för omvårdnad och anser att omvårdnadsforskarnas uppgift är att söka kunskap om människans behov av hjälp och stöd vid födelse, sjukdom och död samt om hur hälsan ska bevaras. I uppgiften att söka kunskap om människan inkluderas då kunskap om patienter och närstående. Vi menar också att man måste söka kunskap om hur hjälp och stöd bäst ska utformas och det innebär att vi erkänner forskning om sjuksköterskors åtgärder och också om organisatoriska förutsättningar för vård.

En annan benämning på kunskapsområdet är Vårdvetenskap. Problemet med den termen är att den har minst tre olika innebörder i Sverige idag.

Traditionellt, med hänvisning till en definition av Medicinska Forskningsrådet från början av 80-talet, avses med vårdvetenskap de tre kunskapsområdena omvårdnad, sjukgymnastik och arbetsterapi.

Det andra synsättet innebär att man definierar vårdvetenskap som en humanvetenskap med ett patient- och närståendeperspektiv. Ursprunget till denna tolkning finns i Katie Erikssons teoribildning från 70- och 80-talen. Idag innehåller denna form av vårdvetenskap flera teorier men den dominerande teorin är en livsvärldsteori. Livsvärldsperspektivet gör att det blir de existentiella vårdfrågorna som finns i förgrunden. Fokus för forskningen är alltså innebörd och mening. Denna form av vårdvetenskap beskrivs ibland som en ”patientvetenskap”, vilket innebär att man inte forskar om sjuksköterskor och sjuksköterskors metoder och åtgärder.

Den tredje varianten av termen vårdvetenskap, vilken blir allt vanligare idag, innebär att man inkluderar all forskning inom vård under en hatt och därunder finns medicinsk vetenskap, omvårdnadsvetenskap, rehabiliteringsvetenskap osv. Ett annat ord för detta synsätt är Hälsovetenskaper.

Min utgångspunkt är att det finns flera likheter mellan omvårdnad/ omvårdnadsvetskap och vårdvetenskap i betydelsen ”patientvetenskap”. Kanske fler likheter än skillnader. När jag går igenom omvårdnadsvetenskapens begrepp och värden, så som vi lyft upp dem i Svensk sjuksköterskeförenings verksamhet, så är begreppen Hälsa, Mötet och Lidande viktiga. Mötet är en förutsättning för den praktiska disciplinen, vi kan inte utföra åtgärder för personen utan att mötet kommer till stånd (inkluderar möten på distans).

De värden som föreningen lyfter fram är respekt för sårbarhet, värdighet, integritet, autonomi och tillit. Vad jag förstår så är flera av dessa begrepp och värden gemensamma för omvårdnadsvetenskap och vårdvetenskap.

Enligt mitt sätt att se är omvårdnad en humanvetenskap, en humanvetenskap på en högre medvetandenivå, vilket betyder att vi inkluderar den naturvetenskapliga kunskapen om människan. Lika väl som vi idag, 200 år efter medicinens födelse, inkluderar medicinsk kunskap i vårt allmänna medvetande om hälsa och sjukdom måste vi inom omvårdnad inkludera naturvetenskaplig och medicinsk kunskap om människan. Vad blir det annars för helhetssyn! Men, och det är viktigt, den naturvetenskapliga och medicinska kunskapen inkorporeras och vidgas i ett humanvetenskapligt perspektiv. Omvårdnad är alltså en humanvetenskap inom det sociala territoriet och vi sysslar vanligtvis med helheter, personer eller grupper. Vi använder ibland patientbegreppet men ännu hellre personbegreppet och vi strävar efter en personcentrerad vård. I detta humanvetenskapliga perspektiv förstås människan både som en generell varelse och som en unik individ. Detta medför att vi kan generalisera från forskningsresultat men vi måste alltid vara medvetna om att det är en unik person vi har att möta.

Jag är av uppfattningen att det borde gå att förena omvårdnadsvetenskapens innehåll och frågor med vårdvetenskapens, i meningen ”patientvetenskap”. Jag tycker det är viktigt att dessa diskussioner förekommer och organiseras, kanske i större skala och jag önskar att vi kunde enas eftersom det skulle gagna Sveriges sjuksköterskor.

Själv förstår jag termen vårdvetenskap som en organisatorisk term i dagens Sverige, också med tanke på Vetenskapsrådets pågående utvärdering. Alla vill vara vårdvetare idag!

Ania Willman Ordförande i Svensk sjuksköterskeförening

 

Relaterad information

Ania Willmans krönika i Omvårdnadsmagasinet nr 5, 2011

Årets Ordförande har ordet