Bild på Ulrica Nilsson, professor och styrelseledamot i Svensk sjuksköterskeförening

Ta fram yrkesstoltheten

Forskningen säger att ett väl fungerande team finns i en avslappnad atmosfär, har klara och tydliga mål samt täta och regelbundna diskussioner där medlemmarna lyssnar på varandra. Men varför tillskrivs inte omvårdnaden lika stor betydelse i teamets arbete i vården av patienter? Omvårdnad är inte underordnat medicinen, vilket redan vår föregångare Florence Nightingale påpekade. Och vi vet att i den vård som bedrivs i kommuner och landsting så består majoriteten av vårdinsatserna av omvårdnad.

Den största yrkesgruppen inom hälso- och sjukvården i Sverige utgörs av sjuksköterskor. Totalt finns cirka 106 000 sjuksköterskor i relation till 11 000 arbetsterapeuter, 12 000 fysioterapeuter och 36 000 läkare. Med en total majoritet i professionstillhörighet och med en så stor kunskapsmassa inom omvårdnad, vad är det då som gör att omvårdnaden inte syns tydligare, för att inte säga är central i vården och vid tillsättning av ledande befattningar?

När en verksamhetschef tillsätts och hen inte är läkare, vilket tyvärr är sällsynt, så blir det oro i lägret och man tillsätter genast en läkare med medicinskt ansvar. Men varför höjs inte rösterna vid det omvända, det som sker dagligen, när en läkare blir verksamhetschef? Vem ansvarar för omvårdnaden? Om en läkare endast läser medicin under hela sin utbildning, vilket är fallet, hur kan den personen då ansvara över något som hen inte har kunskap och kompetens inom. En sjuksköterska har i alla fall viss kunskap inom medicin från sin utbildning.

I en nyligen publicerad debattartikel i Dagens Nyheter ”Akutvården måste klara också sköra åldringar” står i ingressen att artikeln är skriven av nio läkare och forskare. Det är högst anmärkningsvärt, och sker allt som oftast, att media drar slutsatsen att det endast är läkare som står för kunskap och kompetens inom hälso- och sjukvården. Bland de nio författarna till artikeln fanns en sjuksköterska (professor Anna Ehrenberg tillika styrelseledamot i Svensk sjuksköterskeförening), en arbetsterapeut och en tandläkare. Poängen med debattartikeln var just att lyfta fram det tvärprofessionella teamet där bedömningen av den äldres behov bör ske inte bara ur ett medicinskt perspektiv.

I höstas gick tv-serien ”Sveriges bästa äldreboende” som väckte en livlig debatt och stor oro över de brister i vården av svårt sjuka äldre som framkom. En oro som i högsta grad var och är befogad. Vad som också var mycket oroande var att inte i ett enda avsnitt fanns någon representant för kunskap och kompetens inom omvårdnad.

Visserligen fanns en undersköterska som gjorde ett fantastiskt jobb för att förbättra äldreboendet, men var fanns en representant för all den kunskap och kompetens som sjuksköterskan har? Och var fanns alla de omvårdnadsforskare i Sverige som har tagit fram ovärderlig kunskap inom området? Inte i den här tvserien i alla fall trots att omvårdnaden är så central och avgörande för den äldres liv och hälsa.

Det är dags att vi börjar arbeta på alla fronter för att bli tydliga som yrkesgrupp och det ska börja redan i sjuksköterskeutbildningen. Sjuksköterskor har helhetsansvar för omvårdnaden och är fria att handla inom sitt kunskapsområde och har en självständig funktion i sin yrkesutövning.

Betänk att 106 000 sjuksköterskor lindrar lidande, främjar hälsa och ökar livskvaliten för patienter och brukare dagligen. De botar och behandlar med sina omvårdnadsinsatser. Det är dags att ta fram yrkesstoltheten ur garderoben och ta plats i teamet, det offentliga rummet och i den politiska debatten för att synliggöra vikten av omvårdnad. Det handlar lika mycket om synen på oss själva som hur andra ser på oss!

Ulrica Nillson