Blunda inte för problemen

Vi säger inte att Sveriges Kommuner och Landsting ljuger, men faktum är att de döljer halva sanningen. I en rapport från i somras beskrivs utvecklingen i svensk hälso- och sjukvård som i huvudsak framgångsrik. Rapporten Utvecklingen i svensk hälso- och sjukvård – struktur och arbetssätt för bättre resultat är korrekt och beskriver viktiga förbättringar men undviker samtidigt att lyfta fram allvarliga problem.

Nya arbetssätt i vården får allt större genomslag. Det är korrekt. Det är också korrekt att systematiskt kvalitetsarbete med uppföljning och mätning av resultaten förbättrar vården. Genom att resultat redovisas i öppna jämförelser kan landstingens och olika enheters resultat jämföras. Den öppenheten gynnar både patienterna och utvecklingen av vården.

En viktig förändring i vårdens arbetssätt är att allt fler utvecklar teamarbete, vilket är en förutsättning för att kompetensen hos olika yrkeskategorier ska tas tillvara.

Helt korrekt beskriver också rapporten att arbetet med att kunskapsstyra vården har inletts. Med stöd av den tekniska utvecklingen kan nationella kunskapsunderlag, riktlinjer, vårdprogram och kvalitetsindikatorer bli tillgängliga och införas i vården. Detta kombinerat med att vårdens resultat utvärderas och att utvärderingarna tas tillvara i ett kontinuerligt förbättringsarbete är betydelsefullt.

Samtidigt finns allvarliga problem som behöver lyftas fram. Rapporten saknar analys av bristerna i vården av äldre och av personer med psykisk sjukdom. Det faktum att hälso- och sjukvården är ojämlik med oacceptabla skillnader beroende på kön, klass och bostadsort behöver synliggöras och diskuteras.

Rapporten ger även en förskönande bild av att de allra flesta förändringarna i vården är genomtänkta och innebär förbättringar. I verkligheten tvingas vården alltför ofta till ogenomtänkta förändringar och låg bemanning för att klara budgeten.

Den framgångsrika utvecklingen inom medicin och medicinsk teknik har gått mycket snabbt men resurserna för att utveckla omvårdnaden släpar efter. Det gäller också kunskapsutvecklingen. Trots att nya avancerade behandlingar införs i snabb takt, samtidigt med korta vårdtider samt ökat ansvar i öppna vårdformer och äldrevården, har bemanningen av specialistutbildade sjuksköterskor inte ökat. Den har till och med minskat. Inom områden som vård av barn och ungdom, cancervård, operation, intensivvård, psykiatri, anestesi och äldrevård råder brist på specialistutbildade sjuksköterskor.

Det är oacceptabelt eftersom internationell forskning visar att det finns ett direkt samband mellan sjuksköterskornas kompetens och patienters möjligheter till överlevnad, symtomminskning och välbefinnande.

 

Relaterad information

Ledare i Omvårdnadsmagasinet nr 4, 2009