Nu är det nog våren som kommit. Solen lyser från en molnfri himmel och fåglarna kvittrar livligt på vår skogspromenad. Vi diskuterar hur det ska gå för Grekland och om krisen kommer att bedarra eller bli än kraftigare. När jag var på International Council of Nurses konferens sommaren 2011 på Malta förstod jag att många sjuksköterskeorganisationer runt om i världen har det svårt. Riktigt svårt.
Hälso- och sjukvård har begränsad tillgång på resurser och i kristider tycks det vara betydligt mer än osthyvel-principen som gäller. I många länder har sjuksköterskorna blivit arbetslösa och det i sin tur gör att de inte har råd att betala medlemsavgiften till sin organisation.
I Sverige har vi ännu så länge inga stora problem med arbetslöshet bland sjuksköterskor och Sverige är i förhållande till många andra länder ett rikt land. Trots det måste man fråga sig om vi är så fattiga att vi inte har råd med omvårdnad på avancerad nivå. För även om det just nu är balans mellan tillgång och efterfrågan på sjuksköterskor i landet så är det obalans mellan tillgång och efterfrågan på specialistutbildade sjuksköterskor.
Många spår att denna rådande balans på grundutbildade sjuksköterskor blir till en brist inom fem år och regeringens satsning på 700 nya platser i grundutbildningen kan ses som ett svar på detta. Men regeringens satsning på 100 nya platser i specialistutbildningen kan inte förstås på annat sätt än att Sverige inte har råd med omvårdnad på avancerad nivå.
Trots att det saknas specialistutbildade sjuksköterskor inom operation, anestesi, intensivvård, barnsjukvård, kirurgi och medicin samt, enligt Socialstyrelsens senaste rapport inte minst inom äldrevården, tycks alla regeringspartier ha slagit dövörat till för kraven om en ny specialistutbildning och fler specialistutbildade sjuksköterskor.
År 1993 utgjorde sjuksköterskorna 57 procent av personalen inom hälso- och sjukvård. År 2007 hade siffran nått upp till 71 procent. Om inte fler sjuksköterskor får möjlighet att specialistutbilda sig och om inte specialistsjuksköterskeexamen kombineras med en generell examen, såsom magister- eller masterexamen kommer karriärvägarna för sjuksköterskorna att stängas. Det är inte enbart en forskarkarriär som blockeras utan även ett ledarskap eller en chefskarriär blir i realiteten en omöjlighet utan en generell examen.
Om den stora mängden sjuksköterskor inte kan kombinera sin specialistutbildning med en generell examen borde detta rubriceras som en kvinnofälla. Om dessutom den stora mängden sjuksköterskor saknar en specialistutbildning saknas omvårdnad på avancerad nivå. Båda dessa förhållanden är ovärdigt ett land som Sverige. I Sverige borde vi ha råd att prioritera omvårdnad på avancerad nivå som en rättighet för landets patienter.
Ania WillmanOrdförande i Svensk sjuksköterskeförening