To start page
In English

Krönika Omvårdnadsmagasinet 3-09

Dags att tillämpa den lilla evidens vi har …

Forskningen visar att vårdskador förekommer vid närmare vart tionde vårdtillfälle. Skadorna ger förlängd vårdtid, återinskrivningar, sårinfektioner, läkemedelsbiverkningar och inte minst ett ökat lidande för patienter. Forskningen visar också att uppemot en tredjedel av vårdrelaterade infektioner och nästan hälften av övriga skador går att undvika genom en striktare tillämpning av vårdrutiner och evidensbaserade metoder.

Evidensbegreppet, som lanserades för att betona att beslut om insatser i vården så långt som möjligt bör vila på granskad och sammanvägd vetenskaplig kunskap, är idag allmänt accepterat. Användningen av vetenskaplig kunskap är inget nytt i vården. Det som är nytt är att det ska vara kvalitetsgranskad och sammanvägd kunskap som ska ligga till grund för beslut om diagnostik och behandling. Ett effektivt sätt att ta till sig denna nya kunskap är därför att studera systematiska litteraturöversikter. Evidensbaserad omvårdnad är inte ett lika stort område som evidensbaserad medicin, främst på grund av att vi inte har så många effektstudier som kan visa på omvårdnadsinsatsernas resultat. Men det lilla vi har borde vi väl kunna tillämpa?

Ja, så gick mina funderingar efter ett besök i vården. Jag skulle till operation och en sjuksköterska kom och skulle sätta en perifer venkateter (PVK). Eftersom hon valde armvecket protesterade jag och sa att där ska den inte vara enligt riktlinjerna. Jo, det skulle den. ”Dom vill ha det så på operation”, sa hon. Trots att jag har handlett en licentiatavhandling på ämnet PVK, tagit del av SBU-Alerts rapport om skötsel av PVK för att undvika komplikationer (www.sbu.se) och studerat Handbokens anvisningar (www.1177.se/handboken) hjälper inte mina protester utan nålen sätts i armvecket. När jag träffade narkossköterskan nämnde jag händelsen för henne. Enligt henne ville inte operation ha det så, hon skulle sätta en PVK i handen på mig, men vänta tills jag somnat. Det var jag tacksam för. Dagen efter skulle jag skrivas ut och gå hem. Jag bad ansvarig sjuksköterska ta bort de två PVK jag nu hade. Det var viktigt för mig eftersom jag dels skulle gå hem och dels hade infarterna suttit mer än 24 timmar (vilket inte gick att kontrollera på den ena som saknade dokumentation). Det är också så att jag har haft tromboflebit förr och vet hur ont det gör. Sjuksköterskan svarade att hon ville avvakta läkarens utskrivningssamtal. Jag drog ut dom själv.

Nu funderar jag på varför det blir så här. Varför noterar sjuksköterskan inte att man behöver sätta en andra PVK inför operation och att den första inte används? Vi har evidens och kliniska riktlinjer om hur PVK ska skötas för att undvika komplikationer. Varför följer vi inte riktlinjerna? Handhavandet av PVK tillhör sjuksköterskans ansvarsområde. Varför tillmötesgår hon inte patientens önskan? Enligt Hälso- och sjukvårdslagen ska vården genomföras i samråd med patienten. Samrådet underlättas om omvårdnaden är personcentrerad och patienten upplever sig delaktig. I mitt fall blev det ju precis tvärtom.

Omvårdnad är sjuksköterskans ansvarsområde och omfattar både det vetenskapliga kunskapsområdet och det patientnära arbetet. Sjuksköterskan är autonom i sin yrkesutövning och därmed fri att handla inom sitt kunskapsområde. Hur kunskapsområdets centrala värden implementeras i omvårdnaden påverkas bland annat av den organisation sjuksköterskan befinner sig i. Men ”organisationen” består av människor och de går att påverka. Sjuksköterskan har ett ansvar att förmedla sin kunskap och påverka utformandet av rutiner och kliniska riktlinjer. Kliniska riktlinjer tas fram för att fungera som stöd i omvårdnadsarbetet, men det är inte alltid de följs. Det kan det finnas flera orsaker till. Det kan handla om yttre organisatoriska hinder såsom resursbrist eller inre hinder, såsom till exempel en sjuksköterskas oerfarenhet eller okunskap. Man kan inte, och ska inte, förvänta sig hundraprocentig följsamhet till kliniska riktlinjer. Variationer i följsamheten kan härledas till sjuksköterskornas bedömning av den enskilda patientsituationen, ibland till och med brist på bedömning. Forskningen visar att en acceptabel följsamhet ligger på 85 procent eller mer. Det tråkiga är att forskningen också visar att man får en ökad medvetenhet om riktlinjernas betydelse först när man själv sett eller hört om allvarliga komplikationer. Kanske är det bra med ett avdelningsforum där vi berättar för varandra om ”veckans upplevda komplikation” och lyfter fram riktlinjer kopplade till händelsen, så att inte alla måste göra alla misstagen själv för att öka medvetenheten?

Ania Willman

  • Som medlem får du vår medlemstidning Omvårdnadsmagasinet
        6 ggr om året
  • Läs gärna mer om Omvårdnadsmagasinet här
  • Läs mer om Re-Aktion

  • 04 september

    Så tycker Svensk sjuksköterskeförening

    Ta del av våra tankar kring omvårdnadsvetenskap hämtat från ledaren i Omvårdnadsmagasinet
    Ledaren