Under 50- och 60-talen, kanske senare också, hade vi ett språkbruk som innebar att vi omnämnde patienter som gallan på 4:3 eller höften på rum 2. I protest mot detta arbetade vi under 70-talet med individuell vårdplanering och strävade efter att förstå patienten som en individ. Under 80- och 90-talen blev det mer berömvärt att ha patienten i fokus samtidigt som den omvårdnadsvetenskapliga kunskapen utvecklades och vi slog fast att vi förstår patienten som både en generell och en unik människa.
Trots ansträngningen att ha patienten i fokus för vården kan vi inte säga att vi har lyckats. Kanske beror det på att patientbegreppet är ett kollektivt begrepp, och genom att använda det så styr vi tanken bort från personen. Kanske beror det på att patientbegreppet är ett gammalt begrepp knutet till paternalistiska och hierarkiska strukturer. Patienterna är fortfarande längst ner i systemet.
Hur är det då med det nya begreppet personcentrerad vård? Även om det är populärt finns det ingen entydig definition, men begreppet har sina rötter i det holistiska synsättet och det innebär ett avståndstagande från den sjukdomsorienterade modellen på hälsa. I litteraturen kan man se fyra övergripande synsätt på personcentrerad vård.
Det första synsättet kan kanske beskrivas som ett folkhälsopolitiskt perspektiv där personcentreringen beskrivs som ett partnerskap mellan vårdarna, patienten och familjen (när det är lämpligt). Detta partnerskap ska garantera att vårdbesluten respekterar patientens behov, önskningar och förväntningar samt att patienten har nödvändig utbildning och stöd för att fatta beslut och delta i den egna vården. I ett partnerskap utgår man från att det är på lika villkor, vilket det kanske inte alltid är.
Det andra synsättet innebär att man talar om personcentrerad vård i ett ekonomiskt perspektiv. Patienten är konsument i en vårdmiljö. I ett konsumentperspektiv är det viktigt att patienten kan fatta informerade beslut som balanserar kostnader mot kvalitet, bekvämlighet och annan service. I detta synsätt är alla presumtiva patienter välinformerade internetanvändare och kapabla beslutsfattare som kan skilja på evidensbaserad information och reklamtrix från vårdgivare, läkemedelsföretag och andra aktörer på en öppen marknad.
Det tredje synsättet innebär att tidiga beskrivningar av patientcentrerad vård beskrivs som en relation mellan patient och vårdare som integrerar patientens perspektiv och önskemål i beslutsfattandet. Synsättet innebär att man ska involvera patienten i beslut om behandling, förbättra kommunikationen mellan patient och vårdare och inkludera familjemedlemmar i vården. Detta synsätt beskrivs som verksamhetens perspektiv (det kliniska perspektivet) och kritiseras för att det är traditionellt, kontrollerande och paternalistiskt till sin natur.
Det fjärde synsättet är det som lyfter fram personens perspektiv, där vi stödjer personen att vara involverad i en individualiserad vård. Forskning visar att vård utifrån personens perspektiv ska prioritera respekt, artighet, kompetens, effektivitet, personens delaktighet i beslut, tid för vård, tillgänglighet, information, kommunikation samt efterfråga personens behov. Personcentrerad vård är endast personcentrerad om dessa faktorer finns med och det finns en medvetenhet om vad de innebär i praktiken. Till exempel så visar forskning att även om vårdpersonalen har ett öppet och informellt sätt i början av samtalet övergår detta till ett kontrollerande sätt när det gäller planering av vård och beslutsfattande. Forskningen visar också att även om konsultationen i snitt har ökat med 1–2 minuter de senaste åren så upplever patienterna det som om tiden per besök minskat. Kanske kan detta bero på att vårdpersonalen trycker in mer information per besök, och kanske lyssnar mindre.
Om personcentrerad vård ska vara något nytt under solen så ska det vara personen och personens perspektiv som ska vara i centrum inte sjukdomen eller hälsoproblemen. Vid personcentrerad vård behåller personen sitt eget ansvar för hälsa och vård och får stöd för att kunna göra detta. Uppgiften är att möta personen ”bortom” symtomen på ett sådant sätt att personen upplever sig få hjälp och stöd att hantera situationen samtidigt som han/hon upplever sig sedd och värdefull. En uppgift som alla sjuksköterskor har ansvar att ta sig an!Ania WillmanOrdförande i Svensk sjuksköterskeförening