Stilla söndagsmorgon och solen lyser försiktigt i den skira grönskan. På avstånd hörs den första göken och väldigt nära bakom vedboden skäller råbocken. Tankarna går hit och dit mellan möten och minnen.
För två veckor sedan fyllde barnbarnet tre år och föräldrarna hade önskat henne en ”doktorsväska” med lite plåster, sprutor och elastiska bindor att vira runt nallen. Storebror var engagerad i paketöppningen och när stetoskopet, två repstumpar med träkulor i ändarna och ett rött trähjärta som avslut, kom fram sa han: ”Jag ska visa dig hur det fungerar. ” Han satte träplopparna i öronen och lade det lilla röda hjärtat på lillasysters bröst. ”Så här”, sa han ”sedan kopplar man detta till en läsplatta och så kan man läsa vad du har för sjukdomar. Fint va? ”
Jag tänkte att där avskaffade han läkarens diagnostiska uppgifter som i ett nafs. Man kan undra om det går lika lätt att avskaffa sjuksköterskors uppgifter?
Den 12 maj var det Internationella sjuksköterskedagen (inte yrkesdagen som det stått i vissa annonser) som firas till minne av Florence Nightingales födelsedag, och det är ju inte till minne av vilken liten kvinna som helst. Florence var en otroligt stark kvinna, både för sin tid och antagligen även i vår tid. Hon formade professionen och dess innehåll i stort sett i strid med omgivande samhälle och dess företrädare.
Detta har jag funderat över en hel del det senaste halvåret när jag träffat olika grupper av sjuksköterskor runt om i Sverige. Jag har bland annat träffat sektionsstyrelser, varit på studiedagar med sektionerna, träffat sjuksköterskor i ledande ställning och inte minst vår egen styrelse.
Det samlade intrycket från dessa diskussioner är att det händer något med professionen. Vissa säger att sjuksköterskorna har abdikerat från patientomvårdnaden. Andra säger att sjuksköterskorna ofrivilligt lämnat kärnverksamheten eftersom kraven på att göra annat hela tiden ökar. De administrativa uppgifterna slukar sjuksköterskornas tid.
Finns det förklaringar, undrar jag? En förklaring behöver inte vara ett försvar, men en förklaring kan hjälpa till att hitta lösningar på ett problem.
Sedan flera år tillbaka lever alla professionerna i vården under det ekonomiska paradigmet. Ekonomin, ofta med ett kortsiktigt perspektiv, både råder och styr. Antalet sjuksköterskor per enhet minimeras, flertalet sjuksköterskor har för stora områden att ansvara för, till exempel medicinskt ansvariga sjuksköterskor, skolsköterskor och andra. Erfarna sjuksköterskor ser ingen karriärväg i vården, lönerna är låga och utbildning har inte premierats. De slutar och kvar blir de unga och oerfarna, många utan specialistutbildning.
Samtidigt ökar kraven på kontroll. Kvaliteten ska ökas och registreras, säkerheten i vården ska garanteras och vården ska vara kunskapsbaserad. Följden blir att antalet register, dokumentationsuppgifter, standardvårdplaner och checklistor ökar. Det tar tid att dokumentera i register och journaler, fylla i standardvårdplaner och omvårdnadsdokument. Tid som måste tas från kärnverksamheten – omvårdnad av patient och närstående. Professionen lever i en paradox, kontroll kräver checklistor och checklistor tar tid från kontrollen, den kontroll som kräver sjuksköterskans kliniska blick vid patientens bädd.
Ännu finns det tid. Den senaste undersökningen av allmänhetens förtroende för olika yrkeskategorier toppas av sjuksköterskan. Detta visar att allmänheten fortfarande möter sjuksköterskor som ger god omvårdnad, ett gott bemötande och säker vård.
Kritiken mot professionens utveckling kommer än så länge mest från sjuksköterskorna själva. Kan vi vända detta? Dags att ta makten över professionens framtid? Vad vill vi med sjuksköterskeyrket? Det kanske är dags att gå tillbaka till grunderna, att ta fram både Florence Nightingale och Virginia Henderson ur bokhyllan?
Ania WillmanOrdförande i Svensk sjuksköterskeförening