Vintern håller Sverige i ett järngrepp och jag går och nynnar på en låt från förr. ”Det blåser kallt, kallt väder ifrån sjön” leder mina tankar till den första gången jag var i Estland. Då var det kallt, i februari 1993.
Efter en kurs på Nordiska Hälsovårdshögskolan hade jag blivit inbjuden av dåvarande biträdande hälsovårdsministern från det nyligen fria Estland (dec 1991) att besöka sjukhus i Tallin för att diskutera de estniska sjuksköterskornas behov av fortbildning. Jag hade sällskap med min man och med dåvarande rektorn för Vårdhögskolan i Malmö. Vi promenerade runt i Tallin och rektor Leif som frös om händerna ville att vi skulle gå till Kaubamaja (varuhuset ”varuhuset”) och köpa honom ett par handskar. Sagt och gjort. Han ville ha storlek 8 och svarta. Expediten kunde ingen engelska och vi kunde ingen estniska men efter ett tag visade hon handskar i storlek 8 och bruna. Genom glaset i montern såg vi att det fanns svarta och pekade och förklarade att vi ville ha svarta. Då tog expediten fram svarta i storlek 7. Efter tjugo minuters palaver hade vi fått klart för oss att det var detta som fanns. Fabriken gjorde två storlekar och i dessa färger, ingen variation på temat tilläts.
Efter några dagar i Tallin stod det klart för mig att förtrycket i dåvarande Sovjetunionen gick långt utöver frågor som demokrati och yttrandefrihet. Det fanns också ett estetiskt förtryck, vilken restaurang vi än besökte var det samma, exakt samma lätta plåtbestick och exakt samma plåtskål från fabrik 23 i Georgien när vi skulle äta vår glass.
I samarbete med de estniska sjuksköterskornas organisation fick vi till ett projekt, med ekonomiskt stöd av Östeuropakommittén som innebar att lärare från Vårdhögskolan i Malmö under åtta år åkte till Estland och undervisade. Mycket förändrades under dessa åtta år men fortfarande minns jag känslan av kyla, både den rent fysiska vinterkylan när vi passerade gamla träbaracker som visade sig vara TBC-sjukhuset och känslan i hjärtat när det stod klart att också skönheten i vardagen kan förtryckas.
I min morgontidning fanns det idag två artiklar som väckte funderingar. Den första artikeln beskriver en idéhistorisk avhandling om Axel Höjer och hans hustru Signe som var pionjärer inom förebyggande hälsovård i Sverige och lade grunden för dagens barnavårdscentraler. Axel var ung läkare när han år 1919 träffade Signe. Rent allmänt är väl Axel Höjer, sedermera generaldirektör för Medicinalstyrelsen, mer känd och omskriven än Signe.
Det jag funderar över är hur många av Axels förslag i olika statliga utredningar och motioner till riksdagen som härstammar från köksbordets diskussioner. Signe var utbildad och arbetade aktivt som sjuksköterska, hon var också aktiv lokalpolitiker i Stockholm och ledamot av flera statliga utredningar. Förutom att hon var Axels hustru och mor till deras barn skrev hon en rad böcker om tredje världen.
Vad jag också skulle vilja veta mer om är hur relationen till Axels syster Gerda har påverkat makarnas förslag och aktiviteter. Gerda Höjer var ordförande för Svensk sjuksköterskeförening under den mest berömda lönestriden i sjuksköterskornas historia som sträckte sig över åren 1948–1951. Striden kulminerade i en uppgörelse som är den bästa som sjuksköterskorna någonsin fått. Sjuksköterskeförening hade genom fullmakter sagt upp över 800 medlemmars på utvalda ställen och inom vissa specialiteter. Kaos hotade. Riksdagen kallades in under sommarferien, första och enda gången hittills, för att stifta en tjänstepliktslag som skulle innebära att sjuksköterskorna dömdes till dagsböter. Med detta hot hängande över sig, och hård press från många håll lyckades Gerda Höjer föra striden i hamn.
Alla tre, Axel, Signe och Gerda var väl barn av sin tid, unga radikaler som drogs till socialdemokratin och som såg sig själv som reformatörer och experter. Kanske ämne för en ny avhandling?
Den andra artikeln i dagens tidning ledde tillbaka till funderingar om förhållandet mellan demokrati och förtryck och människors rättigheter. Artikeln handlade om att samerna i dagens Sverige upplever diskriminering i sin vardag. Sametingets ordförande skriver tillsammans med diskrimineringsombudsmannen att samernas situation idag är ett direkt resultat av historien och att de samiska språken, den samiska kulturen och de samiska näringarna är på väg att dö ut. Skribenterna efterlyser en politik som tar sin utgångspunkt i samernas rättigheter som urfolk. Fortfarande har Sverige inte ratificerat den internationella konventionen om urfolks rättigheter och inte heller slagit fast samernas status som urfolk i grundlagen.
Slutsatsen blir att det kan blåsa kallt på många sätt och vis.
Ania Willman